Advertisements

Studen-68 Jubileum i Söderhamn

Ja så var det dags igen att träffa gamla kompisar. Gamla kan man väl säga då det var femtio år sedan vi tog studenten. Vi hade träffats en gång för ett tjugoårsjubileum, men det var också ett tag sen.

Inbjudan till ett sådant evenemang väcker känslor. Ja! Va roligt! Jag kan räkna upp namnen på alla i vår latinklass. Gamla namnen alltså. Minnen av lärare dyker upp. Vår klassföreståndare, lite stofil, lite egensinnig, lite elak nästan ibland, men med något lite rörande över sig på gamla dagar. På tjugoårsjubileumet  hämtade vi honom för skjuts i rullstol från hemmet. Hans fru gav honom en sista putsning med hårborsten på det lilla hår han hade kvar, rätade till slipsen och vinkade av honom, finklädd och mumlande. På festen var han likt en hyllad medelpunkt, något som han gillade. Efter några glas vin somnade han till och sen blev han hemkörd i taxi, alltjämt mumlade för sig själv.

En mumlande gubbe var ju ganska rart, men som svensklärare var det lite obegripligt och inte så pedagogiskt. Vi hörde bara hälften, vilket kanske var tur, då han filosoferade över oss elever och fällde omdömen som inte alltid var så smickrande. Jag tyckte redan då att han var urgammal och förlät lite av hans gaggighet som ibland var ganska underhållande. Men vad lärde vi oss?

Vi skrev uppsatser ur vilka han läste upp slumpvis utvalda brottstycken, ofta som avskräckande exempel. Han kunde även hitta en rad som föll honom på läppen. Man hoppades men det hände inte ofta. Vi läste böcker som vi blev ålagda och bläddrade i en antologi och sedan klarade vi oss när vi fick ”gå upp i muntan” som det hette när vi blev förhörda av lärda män, ditresta från Uppsala för att kolla vår kunskapsnivå. Vi upplevde även dem som gaggiga och det var deras sista studentförhör då vi var de sista studenterna, 1968.

Alla klarade sig! Man skulle annars få gå ut bakvägen, mösslös och skamsen med hela familjen och släkten sörjande. Vad hände med blommor, presenter och kalas? Man vågade inte tänka på det. Vilket obegripligt nederlag. Det fanns väl ingen barnkonvention då, för vi var ju fortfarande barn. Arton år och omyndiga. Nästa år skulle man ha ramlat ner i enhetsskolan och tagit sig an det sista året med nya krafter om man inte klarat sig… Alla klarade sig som sagt var, som tur var.

”Sjung om studentens lyckliga dar” skrålade vi i veckor efter den stora dagen. Vi firade efter examen, nu firar man före. Svårt för oss äldre att begripa. Innan man vet om man är godkänd? Alla får mössa och sen får man komplettera. ”Fy fan va vi är bra!” Den sången var inte uppdiktad på vår tid. ”Gaudeamus igitur juvenus dum sumus!” (låtom oss glädjas medan vi äro unga) sjöng vi för vi var latinare, vi hade läst mycket om Cesar och hans fälttåg med elefanter över alperna, så vi var ganska bildade. Nu är det vi som är stofiler. Det hade vi inte räknat med.

Nu var det femtio år sedan dess och alla våra lärare var döda så vi fick ägna oss åt varandra. Några av oss var också döda och foton av dem samlade fanns med på festen. Snyft. Vi var glada att vi inte hörde till dem.

Det var nervöst att träffa alla, innan vi kunde ”placera ”varandra. En samling pensionärer. Först främmande, men när ansiktena kom på plats var det som en förvandling. Vi blev som unga igen.

En rundvandring på det gamla gymnasiet som inte hade hiss. Allas ben hade inte förblivit unga men många var glada att få återse våra gamla skolsalar med de tjocka väggarna och de djupa fönsternischerna. ”Där satt jag” Där satt du!” Minnen av lärare, kompisar, roliga anekdoter men kanske inte så många minnen av rädslor, ångest och illamående delas. Hjärnan vill minnas det roliga. Heja hjärnan!

Jag tyckte lokalerna i den äldre delen av skolan var i stort behov av en genomgripande uppfräschning, det såg eftersatt ut i mina ögon. Inte mycket hade hänt i renoveringsväg i många av de lokaler vi besökte. Hade de ens målat väggarna?

Jag jobbade på skolan som skolsköterska några år på åttiotalet då vi flyttat till hemtrakterna. Jag vet att inte alla gymnasieelever mår bra. Kriser och ångest hör livet till och tonåren inte minst. Jag tyckte det kändes från väggarna.

 

Vi fortsatte vårt firande på Kvarnen. Fin lokal och fin carteringbuffé. Den blomstrande tidiga våren utanför, vattnet som forsade runt Kvarnen, fotograferandet med alla våra mobiltelefoner, och minnena som dök upp som svampar ur jorden.

Vi kände värme och glädje att återse varandra. Pedagogisk lek där alla fick ordet. Tänk vilken avsaknad av pedagogik vår utbildningstid hade! Vid tiden för studentprotesterna-68 som vi inte var så väldigt medvetna om just då.

Jag blev utfrågad av min familj där jag bodde och verkade som au pair i Paris på hösten och kunde inte bidra med så mycket information från Sveriges upproriska studenter. Där förstod jag sakta att 1968 var en historisk händelse. Nä, men något stort i alla fall.  Alla pratade om det på franskursen och demokratifrågor diskuterades. Lite ”wakeupcall” för mej.

 

Bortsett från de döda klasskamraterna som minde oss av att även vi jobbade med de sista kapitlen av vår livshistoria, så överraskades jag av den värme som vi kände för varandra. Vi hade mognat till slut och verkade inte längre rädda för varandra. Vi hade levt ett långt liv och det blev som det blev. Vilka yrken och titlar var inte så viktigt och vi vågade dela med oss av våra känslor och minnen. Grupperingarna som var väldigt starka under vår skoltid var inte alls märkbara. Kändes som vi alla ville varandra väl. När vi skildes planerades redan en nästa, lite opretentiös träff nästa år, så kul var det!

”Vi ska leva för varandra och ta vara på den tid vi har” hade varit en passande avskedsmelodi.

 

 

 

I våras

Nu är det stressvackert i naturen. Allt på en gång. Blåsipporna hinner i inte vissna förrän vitsipporna kommer och tränger undan dem. Jag måste kasta mej ner i en vitsippsslänt för att hinna supa in den ljuvliga doften av lite som endast erbjuds de som går i närkamp. Några sippor blir naturligtvis lite tillplattade, men det är djungelns lag. Allt kan hända och fiender lurar överallt. Jag slänger mej lite häftigt bland sipporna för att skrämma bort eventuell huggorm som skulle kunna ligga där i solen lite zigzagsig och se ut som lite sten och löv och mark.

Trädans kronor vajade högt där uppe och små lätta moln skyndade förbi. Snyggt med de blåa som bakgrund! Jag andades lugnt och djupt och tackade Gud och Moder jord för att det så vackert och avstressande och gratis. Jag har tipsat många som jag känner, men utbudet på avkopplande nöjen är stort så många hinner nog inte stressa av i en vitsippedriva.

Min hund vänder sig om och undrar om vi ska ta vägen mot gölen och vindskyddet som fått en ny spång. Jag nickar och tänker att det blir fint att sitta där och filosofera ett tag.

Nyss var det isigt och halt, nu torrt och fullt av myror som verkar väldigt arbetsamma, såsom myror ska vara. De pilar fram och tillbaka. För underligt att de samarbetar och vet vad de ska göra. Vem som ska göra vad och varför. De har väl ingen arbetsledare, myrdrottning finns väl inte, det är ju bina som har drottning?

Nu är Nikkoh lite försvunnen så jag står och spanar åt olika håll men upptäcker att han hoppat ner från spången för att dricka och bada tassarna, Gulligt tänker jag och råkar titta ner på mina skor som kryllar av myror. Usch! Jag stampar vildsint, för man vet väl hur myror kan vara, och stegar snabbt över spången till vindskyddet. Sätter mej ner för att pusta ut, men vad i helvete! Myror på benen under jeansen och i trosorna! Jag sliter av med skor och brallor och även trosorna, som är fulla av myror. Pissmyror, konstaterar jag. Men när jag tänker efter så inser jag att det är jag som inkräktat på deras revir, kanske trampat ihjäl några av deras arbetskamrater, så jag får väl skylla med själv. Jag doppar trosorna i vatten och baddar lite här och där på min påpissade kropp, men det hjälper inte nämnvärt så jag får andas djupt och negligera svidandet. Det går sådär. Tur att ingen råkar komma förbi och se mej naken från midjan och till tårna! De kunde upplevas pinsamt för dem.

Nu är det färdigfilosoferat och jag slänger en liten tanke åt sidan; ”Varför händer detta just mej”, men den tanken får jag ändå aldrig svar på. Nu går jag runt gölen här, ca. två kilometer i rask takt så ska jag bada på mitt bästa ställe, lite lagom svettig. Det svider och kliar men jag låtsas som om jag inte bryr mej. Äntligen framme. Ett svalkande dopp. – Men hjälp! Mina nya gåstavar! Glömde jag vid vindskyddet! Fanihelvete! Bara att traska tillbaka. Mer motion är ju bra, men knät gnäller lite och det kliar på kroppen, men det är bara att gilla läget; ”varför händer det här bara mej” är det ju ingen ide att undra nu heller. Fy, vad det kliar!

Göken gal; KoKo! Skulle komma åttonde maj men kom femte i år. Känner mej lite stolt som hört göken innan utsatt tid. En fågelkunnig familj som jag känner var skeptisk, men ett KoKo ta jag inte miste på.

Aj vad det gör ont i knät! Och kliar. Men nu ser jag sjön! ”Vad är det här nu då?” Alldeles gult i vattnet. Inte är det algblomning, konstaterar jag för det är först i juli… Pollen, från sälg, tror jag. Alldeles illgult. Ser inte så inbjudande ut, men jag är ju inte pollenallergiker så jag bestämmer mej för att inte låta mej hindras av flera av naturens nycker. Jag kastar min svettiga kliande kropp in i det gula vattnet! Kallt! Skönt! Jag simmar snabbt ifrån pollen som blivit störda av mej och ser nu lite geggiga ut. Mitt mål är att ligga på rygg och bara flyta och titta på molnen och himlen igen och bli ett med världsalltet. Och så får det bli. En obeskrivlig känsla! Tröttnar aldrig på gölflytning, en typ hobby jag har, eller sommaraktivitet, kanske man kan säga.

Eftersom jag inte har någon handduk med mej står jag sedan och torkar min svalkade kropp med min sjalett som jag alltid har på mej i skogen i händelse av bad. Ett tips till den som vill ut på skogsäventyr. Det brakar till i buskarna! ”Vad händer nu då? En björn visst det är” Bara skoja! Ingen björn.

Andlig sång med mamma och Jerry Williams

Bildresultat för jerry WilliamsJag sörjer Jerry också. Han kan verkligen fylla min kropp med musik. Och danslust. Jag är så glad att vi fortfarande kan rocka tillsammans! Tack till tekniken!

Mamma Siv hade dött och vi hade haft en fin begravning i Matteuskyrkan i Norrköping. Det var i juni när allt blommar och doftar. Hennes kista hade vi smyckat med blommor från skog och äng som vi plockat på morgonen.  Vi fick göra det tillsammans. Barn och barnbarn. Det blev fint tyckte vi.

Vi grät och sjöng och kände att vi haft vår lilla mamma och hon lämnat oss kvar här på jorden tillsammans ett tag till. Utan henne hade det inte blivit några vi. Det blev middag i trädgården på Bråbogatan och Markus hade lagat himmelskt god mat. Det var en fin och sorglig dag som inte kunde ha blivit bättre.

Vi var många som sov hemma hos oss den natten. Golvet i vardagsrummet var täckt av madrasser och sofforna var fulla av barn och barnbarn. Ja även några barnbarnsbarn till mamma Siv hade hunnit komma till världen. Zack och Mino. Jag kände mej rik. Nu var jag den äldsta levande i släkten.

Jag vaknade tidigt nästa morgon och satte mej i trädgården där fåglarna kvittrade ikapp med radiomusiken som strömmade ut genom det öppna köksfönstret.

Jag tänkte på allt som var och som varit och fick lust att skriva ett sista lilla brev till mamma. Vi var ju en brevskrivande familj, då pappa var på sjön och mamma var med på många resor. Sen var hon i Spanien och så var jag på utflykter ute i världen och vi bodde länge i olika städer. Breven blev många med tiden. Vi var ju inte överens om allt och hade både skrattat och gråtit mycket tillsammans. Inte minst de sista åren i mammas liv, då hon hade både astmaanfall och andra fall som gjorde att vi ofta satt på akuten och väntade och väntade. Vi hade ofta väldigt roligt på akuten när det värsta av astmaanfallet hade hävts eller då mamma blivit omplåstrad och röntgad och det var väntan på doktor som gällde.

Hon hade ju blivit lite glömsk så vi hade anledning att försöka minnas saker tillsammans. Jag mindes förstås rätt och hon ofta fel, enligt mej. Vi dividerade om vilka som var hennes barn och ibland var hon övertygad om att jag var hennes mamma. Ofta gick hon till slut med på mina påståenden när vi fått mormor Nora och Sven och lite andra bitar från historien ihoppusslade. Vissa dagar var vi helt enkelt oense och så fick det vara.

Mamma var ju språkintresserad och jag läste ju språk på gymnasiet och det gjorde syrran Jajja också. Mamma lärde sig spanska som hon klarade sig fint på under hennes många vistelser i Alicante under trettio år. Vi brukade ofta prata ”utländska” hemma när vi lagade mat eller åkte bil. Vi blandade ihop tyska, spanska och engelska. Det tyckte vi var kul. På akuten roade vi oss med vår språkpyttipanna då vi inte sjöng barnvisor. ”Under himlens fäste, stjärnor glimmar in, kom mitt lilla barn en stund”. Den ville jag att hon skulle sjunga och där var texten inte glömd. Vi blev fnissiga och skrattiga. Personalen var ibland road och ibland oroad av vårt beteende om de råkade titta in i de kala behandlingsrummen för att se om vi var kvar efter timmars väntande på doktorn. Jag brukade oftast ha en stickning med mej, luttrad som jag var.

Jag minns ett brev som jag fick från Alicante för länge sedan. Mamma skrev om sitt badande på Playan och om kaffekonjak på randiga gatan och den goda nygrillade hönan som hon köpte på hemvägen från stranden för att inta på sin älskade balkong. Hon skrev om vem som varit på besök och vem hon kanske väntade skulle komma flygande. Hon rapporterade om sina blommor och promenader och sin oro över hur det gick hemma med växter och papegojan Jacko under hennes långa bortavaro.

Hon hade bandspelare på balkongen och lyssnade på Elvis och Jerry Williams. Hon slutade sitt brev till mej; ”Did I tell You that I love You?”

Jag satt i trädgårn och skrev om ditt och datt som varit. Sorgliga saker och roliga saker. Så slutade jag också mitt sista brev till henne. ”Did I tell You that I love You?”

När jag satt punkt så hörde jag en välkänd melodi från radion i köket blanda sig med fågelkvittret. Jerry sjöng för oss; ”Did I tell You that I love You?”

 

 

 

 

 

Saknar min Lill-Babs

Lill-Babs har lämnat vår jord. Jag är ledsen. Min första idol. Och min Idol genom hela livet.

I Bild-Journalen var hon orangegråfärgad, för det var alla i Bild-Journalen. På den tiden fanns det inga andra färger i veckotidningarna. Men hon var laddade med så mycket mystik och så mycket otillåten lust så hon lös mot mej ändå. Hon var magisk!

Lill-Babs fick ett barn när hon var sexton år. Bara det. Hur gick det till? Hon var väl ingen hora. Hon var ju så snygg och snäll och nästan änglalik. ”Hon hade nog varit lite slarvig” trodde mamma. Jag frågade inte mer för jag visste att ingen visste vem pappan var.

Jag klippte ut alla gråorange bilder på Lill-Babs och satte upp på min anslagstavla där jag egentligen skulle ha vykort och mitt skolschema. ”Nu har Christina börjat med Idoler”, skrev mamma i brevet till pappa.

Mormor passade oss. Passade. Ja, det var verkligen en ständig passning. Fyra barn och en mongoloid son. Mamma var på havet hos pappa. Jag var elva år och störst.

”Får jag gå på Barnens dag och lyssna på Lill-Babs för hon är min Idol”, frågade jag mormor. Det var tre kilometer till Folkets Park och det var inget som mamma skulle ha godtagit. ”Ja, om du vill gå så långt. Du får ta med Ove”. Min lillebror som var fyra år. Hon hade läst i Gefle Dagblad att Tomas Bolme skulle uppträda med Grodan Boll och Kalle Stropp. Det skulle nog Ove tycka var roligt. Så här efteråt tycker jag att jag kunde ha fått gå med min syrra Jajja, som var två år yngre än mej. Men jag förstår nu hur mormor tänkte…

 

Vi var finklädda, Ove och jag. Jag hade en vit blus och en rosavitrutig kjol med en plastunderkjol, lite som ett uppochnervänt durkslag under och ett brett svart elastiskt skärp för att se ut som Brigittebardot, en filmis. Jag vet att mamma tyckte att det var bättre att inte markera midjan, men det gjorde jag ändå. Ove hade en keps med gröna och vita tårtbitar, troligen inspirerad av någon sportgren. Jag tyckte han var jättegullig och jag var så stolt över honom. Jag låtsades att han var mitt barn. Det var en gångväg till Folkets Park, så mormor behövde inte vara rädd för att det skulle komma bilar. Söndagspromenerande vuxna mötte vi på vägen. ” När vi möter den där tanten å farbron ska du ta av dej kepsen och säga god dag” instruerade jag min bror. Det tyckte jag skulle se gulligt ut. ”Nä, jag vill inte” sa Ove. ”Men du måste” sa jag. Och så fick det bli. När han hälsat på många förvånade söndagsflanörer började han tröttna. Men det var ingen pardon. Minns inte om även jag hälsade, men det tror jag inte.

Kalle stropp och Grodan Boll var väl ”sådär” Ove tyckte de var lite roliga men vi hade köpt sockervadd och kladdade så jag tyckte det blev jobbigt. Grodan Boll höll på länge, länge. Sen fick vi stå i en lång kö till toan för att tvätta oss. Jag var sur för att han hade kladdat.

 

Sen var det dags för Lill-Babs med Klas-Göran. Rutig klänning, nästan samma tyg som min kjol fast blårutig, och tjocka flätor. Man kunde se att det var lösflätor. Vi stod och tittade och Ove ålade sig och ville springa till gungorna. Jag höll honom i ett stadigt grepp medan jag njöt av showen. Jag älskade ju Lill-Babs! Hon sjöng länge och jag kunde inte klappa händerna för då skulle Ove sticka. Andra klappade och skrek!

Sen var det dags för autograf. Jag hade fått mitt autografblock i februari, men nu var det maj och Lillbabsautografen skulle bli den första. Kön var lång. Vi var båda törstiga efter sockervadden. Det var mycket vadd och den tog nästan aldrig slut och man slänger ju inte något man köpt…

Lill-Babs kom ut ur sin rundbulliga husvagn. Min ängla-Idol. Nu knuffades det och trängdes i kön. Ove ville gunga. Jag höll honom i fasta greppet. Svettig om handen. Rätt som det var röt Lill-Babs till oss i kön; ”Ställ er på ett fin led och knuffas inte, annars blir det inga autografer!”  Min Idol röt! Visserligen en berättigad rytning, som hade en god inverkan på autografjägarna men ändå. Hon var jättesträng och röt!

Snart var det min tur. Det var varmt. Jag var tvungen att släppa Ove medan jag tog upp autografblocket ur min axelväska. Han stack. Typiskt!

Jag förstår inte hur jag lyckades jaga ifatt Ove och slita honom från gungorna för att ställa oss sist i det ordnade kön. Nu var Lill-Babs glad och änglalik igen. Jag fick en autograf av Lill-Babs. Två. Jag visste att man kunde få två. Hon hade nagellack och jag vågade bara titta på hennes händer. ”Två tack!” Jag hade pratat med Lill-Babs.

Minns inte vandringen hem, men jag tror jag la ner projektet med hälsningen och kepslyftet.

Mormor undrade hur det varit på Barnens dag och jag meddelade att Lill-Babs var underbar och Ove sa att Kalle Stropp var ganska rolig.

De jag glömde att minnas

Min blogg heter ju ”Kiki hoppas och minns”. Jag verkar ha glömt att blogga under ett och ett halvt år! Oj då! Men nu när det är ett Nytt År! 20017, då ska jag försöka minnas lite mera och hoppas att allt ska gå bra! Det passar bra på nyårsdagen. Så tänkte jag då, men sen glömde jag igen, attans!

Varför jag glömt att blogga? Ja det är så mycket att komma ihåg när man är äldre. Det tror jag inte yngre tänker på. Om man har varit med länge så blir det ju mer och mer att minnas och trängre och bökigare i skallen. Tiden går fortare och fortare och det är trångt om plats så man får bara pula in minnena på hyllorna i hjärnkontoret lite hipp som happ. Man hinner inte sortera upp dem och slänga ovidkommande skräpminnen, vilket verkligen hade varit det bästa.

 

Man har ju pärmar för olika minnen på hyllorna;

 

”Fina minnen”, som roliga lekar, lyckade barnafödslar, din första cykel, loppisfynd av ovärderlig stuvbit samt inte minst känslan av kärlek som strömmar genom hela kroppen när man är tillsammans med fina människor, typ de flesta.

”Dåliga minnen” som skilsmässor, obehagliga felsteg, (som kan resultera i platta fall) felparkeringar, vilsegångar och underlåtenhetssynder, Usch! Sånt man ångrar att man aldrig gjorde och nu är det för sent. Typiskt mej! Blir så besviken på mig själv.

”Praktiska minnen”, som hur man viker en liten låda av ett pappersark utan beskrivning, hur man cyklar, gör en kladdkaka utan recept, hittar hem eller till någon annan destination, hur man uppfostrar barn, klär en julgran eller hur man hittar lådan med julpynt som man letat efter så länge. Före jul, när det är bråttom och allting.

”Geografiska minnen, som vilken stig i skogen som till lyckan bär, eller hur många floder, värda att nämnas, som finns i olika landskap i Sverige. Ätran å Nissan å några till som alla gala människor minns men aldrig badat i. Jo, de som bor nära kanske.

”Katastrofminnen”, höll jag på att glömma; någon DÖR! För tidigt, oförhappandes eller över huvud taget, om den döde är älskad, som den oftast är, speciellt efter sin död. Fan! Jävla dumma Döden!

 

Men nu hör jag någon ifrågasätta denna brådska på äldre dar; Men du är ju pensionerad! Lite tid att sortera borde det väl finnas? Varför inte passa på!

 

Men det finns åligganden mitt i pensionsfriheten, det kommer alla att upptäcka. Man sitter inte bara stilla och väntar på att barnbarnen ska behöva vabbas eller eljest vaktas.

Det finns datum uppskrivna i telefonen, eller på kylskåpet, i en almanacka eller på en lös bortkommen lapp. Till doktorn, tandläkaren, sjukgymnasten, optikern, hålfotsinläggaren och biblioteket. Ofta till banken, för att hämta nya lösenord till olika kort som är viktiga och som man förlorat koden till. Och banken är stängd, och mobilsupporten är oåtkomlig och koden kommer inte fram fast man får rådet att andas djupt, dra sig till minnes och bara låta den komma flygandes i luften. Då kan man inte swischa eller öppna appstore och köpa nya appar som mäter längden på promenaden eller visar hur man räddar liv när det verkligen behövs. Då vet man kanske inte vad man ska laga till middag, eftersom allt som ligger i frysen är stenhårt och kallt och kontokortet låg i plånboken som visst också kom bort i samma veva som bankkortet och alla rabatter som man inte får glömma att använda innan de GÅR UT!

 

Man kan hoppas att man minns viktiga saker som att man glömt en födelsedag och får en andra chans att fixa ett efterskottsgrattis. Bättre en uppskjuten födelsedag än ingen alls, som sagt. Fast det verkar ruskigt, nästan som barnmisshandel. Men mänskligt att glömma.

Jag pratade med mig själv, för jag minns alltid vem jag är. Jag sa så här: Man behöver inte komma ihåg alla namn! Ju fler år gammal man är, desto fler namn har man träffat på under sitt långa liv och namnhyllan är proppfull, alla nya namn måste lagras på en speciell namnlista på nätet, digitalt och där är det omständigt att plocka fram. Man bör dock komma ihåg att inte fråga folk som förutsätter att man minns deras namn, vad dom heter. Folk tycker ofta att deras egna namn är så väldigt viktiga. Onödigt. Man kan såra, eller avslöja sin glömska. Man kan gissa, fråga någon annan, som troligen inte heller vet säkert och då bli man så glad. Skadeglädjen är den främsta glädjen… Nej, men lite tröstad ändå då man har medmänniskor med minnessvårigheter.

Ett skolbarn kan glömma matteböcker och gymnastikkläder. Tur att de slipper komma ihåg bilnycklar, glasögon, stavgångsstavar och medicindosetter. Och allting!

Jag säger till mig själv: Det där var bra gjort! Vad duktig du är! Om jag kommer ihåg. Att berömma mig själv. För det finns mycket jag fortfarande minns ändå.

 

 

 

Au pair i Paris

Tänk hur det är

att vara au pair

Rakt in i familjen och komma dom när,

bara sådär.

 

Verkligen härligt att du kom fram!

Säger på franska familjens Madam.

Roligt att träffa en suedoise, hur kallt är det hemma hos dej?

 

Här får jag mitt rum med en blommig gardin,

önskar att den vore fin,

Själv skulle jag aldrig ha valt detta mönster

framför ett fönster!

 

Dom behöver mej här

vill ej va till besvär

jag ska göra så gott jag kan.

Med vad ska jag börja? Hur hjälper jag till?

Beredd på att göra precis som de vill

Bara de säger till.

 

”Här träffar du barnen, som väntat på dej

Här kommer au pairen, säg hej!”

Men dom verkar inte gilla mej.

Hade tänkt sig nån annan tjej.

Men nu får det duga med mej.

” Säg hej!”

 

Här kan du diska, här lagar vi mat

här förvarar vi koppar och fat,

några hängande muggar,

det var ju smart!

Blir lite trång i skåpen du vet. Det är en rätt fiffig lösning.

.

Soppa, bröd och vin varje kväll, när Mousieur kommer hem,

jag får sitta vid bordet med dem.

Han är trött denna man, när han väl kommer fram

för trafiken är grym i Paris!

Jag förstår, ”men i Metron finns det väl plats?”

Jag vill hjälpa till på nåt vis.

”Haha, hon har lösningen vår suedoise!

Känner till hur det är i Paris!

Just precis!”

 

”Pappa hon äter smör på sitt bröd, det får hon väl inte! Säg till”.

”Hon kommer ifrån en annan kultur, hon får göra precis som hon vill!”

 

 

Barnen vill inte lyda mej! Varför har de så många som sju?

Det är bara så, dom har många barn, de är katoliker ju!

Namn efter helgon det är som ett skämt! Dom vill bara jävlas jämt!

De vill inte lyssna på mina ord, som kommer från svensk-fransk parlör.

Hur ska jag veta kan nån säga mej! Hur man gör!

Jag känner mej misslyckad! Utanför!

Försöker att dölja mitt sämsta humör.

Men barnen fortsätter. De bara förstör.

 

Mousieur, han har smekt mej på mina lår,

och rufsat om mitt hår.

Han har känslor som han inte rår för.

Det är därför han gör som han gör.

Sån är denne man, fast han är katolik

Etablerad, gift och rik.

 

Jag gråter i kudden vill hem till mitt land.

Vad i allsinadar gör jag här?

Madam och mousieur är på dåligt humör.

Vad jag än gör.

Men det här kan jag inte rå för.

 

Makarna grälar på franska för fullt

Jag är glad att jag inte förstår.

Det hjälper mej nu att fatta beslut:

Jag vill bort nu, jag faktiskt, jag går!

 

Min hemlighet, ingen som vet; jag får byta till annan familj.

Med bara två barn, en vänlig Madam som kanske min franska förstår.

Bara jag förmår…

Lägga fram detta nya besked.

Om jag mäktar med.

 

Jag skyller på Metron

meddelar Madam.

Jag är tacksam

men läget är fel.

 

Hon ser inte på mig,

förstår nog en del.

Bland annat att läget är fel.