Au pair i Paris

Tänk hur det är

att vara au pair

Rakt in i familjen och komma dom när,

bara sådär.

 

Verkligen härligt att du kom fram!

Säger på franska familjens Madam.

Roligt att träffa en suedoise, hur kallt är det hemma hos dej?

 

Här får jag mitt rum med en blommig gardin,

önskar att den vore fin,

Själv skulle jag aldrig ha valt detta mönster

framför ett fönster!

 

Dom behöver mej här

vill ej va till besvär

jag ska göra så gott jag kan.

Med vad ska jag börja? Hur hjälper jag till?

Beredd på att göra precis som de vill

Bara de säger till.

 

”Här träffar du barnen, som väntat på dej

Här kommer au pairen, säg hej!”

Men dom verkar inte gilla mej.

Hade tänkt sig nån annan tjej.

Men nu får det duga med mej.

” Säg hej!”

 

Här kan du diska, här lagar vi mat

här förvarar vi koppar och fat,

några hängande muggar,

det var ju smart!

Blir lite trång i skåpen du vet. Det är en rätt fiffig lösning.

.

Soppa, bröd och vin varje kväll, när Mousieur kommer hem,

jag får sitta vid bordet med dem.

Han är trött denna man, när han väl kommer fram

för trafiken är grym i Paris!

Jag förstår, ”men i Metron finns det väl plats?”

Jag vill hjälpa till på nåt vis.

”Haha, hon har lösningen vår suedoise!

Känner till hur det är i Paris!

Just precis!”

 

”Pappa hon äter smör på sitt bröd, det får hon väl inte! Säg till”.

”Hon kommer ifrån en annan kultur, hon får göra precis som hon vill!”

 

 

Barnen vill inte lyda mej! Varför har de så många som sju?

Det är bara så, dom har många barn, de är katoliker ju!

Namn efter helgon det är som ett skämt! Dom vill bara jävlas jämt!

De vill inte lyssna på mina ord, som kommer från svensk-fransk parlör.

Hur ska jag veta kan nån säga mej! Hur man gör!

Jag känner mej misslyckad! Utanför!

Försöker att dölja mitt sämsta humör.

Men barnen fortsätter. De bara förstör.

 

Mousieur, han har smekt mej på mina lår,

och rufsat om mitt hår.

Han har känslor som han inte rår för.

Det är därför han gör som han gör.

Sån är denne man, fast han är katolik

Etablerad, gift och rik.

 

Jag gråter i kudden vill hem till mitt land.

Vad i allsinadar gör jag här?

Madam och mousieur är på dåligt humör.

Vad jag än gör.

Men det här kan jag inte rå för.

 

Makarna grälar på franska för fullt

Jag är glad att jag inte förstår.

Det hjälper mej nu att fatta beslut:

Jag vill bort nu, jag faktiskt, jag går!

 

Min hemlighet, ingen som vet; jag får byta till annan familj.

Med bara två barn, en vänlig Madam som kanske min franska förstår.

Bara jag förmår…

Lägga fram detta nya besked.

Om jag mäktar med.

 

Jag skyller på Metron

meddelar Madam.

Jag är tacksam

men läget är fel.

 

Hon ser inte på mig,

förstår nog en del.

Bland annat att läget är fel.

 

 

 

 

Advertisements

Ambivalensen i skogen

Ambivalensen i skogen

Jag vill ha ett varmt och innerligt förhållande till skogen. Jag kan stå och krama ett träd och höra fågelsången som om den kvittrade endast för mej. Jag och trädet är kompisar, lite gudomliga för vi kommer från Moder Jord båda två.
Men vill jag dela med mej av denna fina stund? Ja, till mina nära och kära, dem som jag vill inviga i skogens andakt och mystik. De flesta är inte så intresserade, de tycker bär och svamp och nakna bad är bra tillgångar i skogen, men de går sällan dit.
Om jag behöver kissa i skogen så sätter jag mej bara bakom en tuva och bjuder på lite extra kväve. Då vill jag inte så gärna att någon ska jogga förbi just då, men om det händer så går det väl bra.
Jag är drottning över skogen. Bestämmer vilken väg jag ska gå, eller om jag ska vända om vid eventuellt oväder. Jag skrider fram och träd och buskar hälsar mej, bugar lite och visar upp, om de har något nytt att komma med. En liten gråluden blåsippeknopp som borde få stå i fred några dagar till eller en massa trattisar som skjutit upp med en väldig fart. Det har ju regnat. Min hund Sippan tycker som jag. Två tjejer i skogen, vi känner oss starka. När vi kommer fram till en sjö, till ett litet hemligt hoppa-i-ställe som troligen bara vi känner till så tar vi och näckar både Sippan och jag. Efter en rask promenad i skogen är vattnet nästan aldrig för kallt. Om jag ligger på rygg och flyter, blundar och låter allt vara stilla, så kommer alla regnbågens färger och visar sig för mej på magiska skogsjösviset. Sånt händer aldrig i badhuset. Om vi har tur så finns det lite kaffe och macka i den lilla ryggsäcken. Oj vad vi är lyckliga. Kan man ha det bättre? Och solen skiner och jag sitter och undrar vad alla Östgötar gör just nu, eftersom då inte är här med oss. Kanske någon repris på postkodslotteriet på TV, fast vinsten finns här som även den lottlöse kan ta del av.

Vi börjar ju tidigt att sjunga för våra barn om MorslilleOlleiskogengick. Kanske blev de lika rädda som björnen när Mor gallskrek, ”gav upp ett skri och så var leken förbi”. Men det kan väl inte bero på det, många moderna barn har väl inte ens fått ta del av den sången. ImseVimseSpindel är ju också lite läskig, Vem vill träffa en spindel i skogen? Spindlar är fina små djur som blixtsnabbt kan fixa prima spindelnät, för att fånga sina måltider i, och som även är så ljuvligt vackra och värda att fotografera. Man kan skicka de glimmande spindelnätsbilderna till TVs väderleksrapport, så de kan avsluta programmet med några vackra bilder från olika delar av landet.
Duärsåsötminkäralillaponny, duärsåsötminkäralillahäst. Dusägeringentingminkäralillaponny, mendetärdejjaggillarmest. Det är väl en gullig sång. Men i och för sig, det är väl mest i ridhuset dom hålls, ridflickorna.
”Men va nu då?” Nu hör jag en ett svagt knakande på avstånd. Jag kopplar hunden blixtsnabbt och tänker just svepa in min nakna kropp i en handduk, då jag inser att jag inte har någon med mej. Oj, jag får ta min lilla huvudduk, den är stor som en diskhanduk, och jag är större så jag kan inte skyla hela kroppen. Men om det är en älg så bryr den sej väl inte. Det var väl längre in i landet som en björn syntes sist. Det fortsätter knaka och jag säger ”ett, två, tre” till Sippan. Nu hoppar vi i igen. Vi håller oss med kropparna under vattenytan, inget flytande nu, så att det verkar som om vi hade baddräkt på oss. Det var en häst med en vuxen ryttare som inte bevärdigade oss en blick. Hon tyckte, nog att vi inkräktade, eller så var hon blyg helt enkelt, eller hundrädd. Jag får aldrig veta.

En sak vet jag i alla fall, för jag sitter och facebokkar lite i den heliga skogen. Lite mot mina principer, men jag är ju inte så principfast.
Den 22 April är det Moder Jords dag, har FN bestämt, och det tackar jag för! Det har skett tack vare miljökämpar som hävdat att vi har betraktat naturen som ett rättslöst objekt, och för att leva i harmoni behöver vi förstå att inte bara människor utan allt levande på jorden och även planeten i sej har rättigheter. Om jorden utarmas har människorna ingenstans att leva. Floden Nilen i Indien har blivit en juridisk person och även floden Wehanganul på Nya Zeeland och jag hoppas det inte dröjer länge innan Kolmården för den statusen. Bland allt elände händer det små mirakel i vår värld.
Jag får ett äpple och Sippan får ett kex, för att fira denna tilldragelse. Vi sitter och väntar på att bli soltorkade. Jag blundar och drömmer mig bort, dumt nog, för jag är ju redan på den bästa platsen i världen, känns det som. Om nån gympaledare ska leda ett avslappningspass och slutar med att säga att vi ska visualisera en plats där vi känner oss trygga och lyckliga, då visualiserar jag denna plats och slappnar av totalt.
Men va nu då? Sippans öron spetsas och fälls fram. Hon ställer sig på tre ben med det fjärde uppfällt, som en lite hundstaty. Det betyder att det händer grejer i skogen! Hon ser något som inte jag ser. Jag inser, att det är bäst för mej att snabbt hoppa i kläderna! Jag står på ett ben, försöker skrapa av barr och mossa under den andra foten samtidigt som jag försöker få mina trosor på plats på min våta kropp. Det går inte bra så jag faller ner på marken som snabbt dekorerar min kropp med sånt tjafs som bara finns på skogens mark. Brunsvart.
Nu har Sippan slutat stå staty och hoppar skällande fram till den annalkande varelsen som valt att njuta av skogen just idag. Precis som jag. Sippan är inte farlig men kan te sig lite skrämmande med sin Rottweilerröst för de som inte är vana vid hundar. Jag överger rädslan för att visa mig naken för paniken som jag känner över att Sippan ska skrämma livet ur någon. Hon får ju inte vara lös egentligen! Det är juni. Mitt hjärta dunkar. Fram bakom den stora stenen kommer en man lugnt promenerande. Han har en rätt stor tvål i handen, för övrigt är han helt naken och saknar även skor. Han är i sextioårsåldern med en ganska stor mage som i någon mån överskuggar hans dinglande organ. Han hälsar artigt på både mej och hunden och försäkrar att han inte är hundrädd, något som får mej att slappna av ordentligt. Jag tycker inte att jag behöver be om ursäkt för min avsaknad av kläder utan fortsätter att borsta bort skräpet från kroppen med min huvudklut och klär på mej utan stress. Han säger att han bor i stugan uppe i skogen, men har inte rinnande vatten, så han brukar bada här. Vi pratar lite om hundraser och vädret och skiljs som vänner. Han plumsar i vattnet och jag promenerar vidare. ”Stugan där uppiskogen” Det finns väl bara en stuga och dit är det väl minst två kilometer. Jag har troligen träffat på en nudist. Och en minimalist kanske. Tänk att gå på dessa kottbeströdda stigar så långt helt barfota, han måste vara en naturmänniska. Synd att jag inte underrättade honom om det som hade bestämts på Moder Jords dag.
Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.

Giva om vägen besked,
därpå skiljas ifred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.
En dikt av Hjälmar Gullberg som fastnat i mitt minne och sinne. Vill gärna dela den med mina medmänniskor, men kan inte läsa den högt, för den får mej alltid att gråta.
En del av mej, kanske där reptilhjärnan sitter, tänker så här om skogen; ”Hoppas ingen är där” ”Vad är det där för röd bil som står parkerad just vid början på min promenad”. ”Måste dom rida här också?” ”Jaså är det jakt nu igen” ”Svampplockarsöndag, ja, ja.” ”Ska dom fiska nu?”
En del av mej, den humanistiska, empatiska, tycker att fler borde komma ut och njuta av skogen, som aldrig är långtråkig, full av möjligheter och vackra upplevelser och gratis friskvård.
Jag är ambivalent.

En granne i skogen

Jag möter en granne i skogen, revisor tror jag han är.
Med sin lilla Lagotto. Lös. Hundarna hälsar och jag håller andan. Halsband, koppel, kontroll.
Skönt att göra rätt i den vilda skogen, ingen kan klandra mig. Min Rottweiler är en A-hund!
Men jag ser något förebrående i hans snabbt bortvändande blick. Eller skam?
Skogen är full av små ovidkommande ikullfallna träd och högar av ris som tydligen ska ligga kvar där när skogsbolaget lämnat platsen med de värdefulla stockarna. Luktar nysågat trä.
Mycket otippat att vi skulle träffas där, på en lite hemlig genväg i den stora skogen. Trodde det bara var jag som kände till den.
Det hade uppstått en större pöl. Jag brukar hoppa lite på sidan, trots den röntgendiagnostiserade frånvaron av brosk i mina knän. För var det torrare där, men jag konstaterar att frånvaron av törstiga träd gör att det blir vatten över i skogen.
Mannen han släpat med sig fina plankor och bygger en liten bro. Inte av trädstammar som ligger slängda överallt, nej av liksom köpta bräder.
”Jasså här står du och smygjobbar med brobygge mitt i skogen” säger jag för att konversera.
”Det är inte klart, man får gå över på egen risk” säger grannen utan att le.
”Tack, jag tar risken!”. Jag premiärpromenerar över de fina plankorna. Lämnar honom där med sitt arbete. Hundarna har hälsat färdigt.
Jag får hoppa över flera stora pölar i skogen. Det här måste jag följa upp!

Är jag sjuk eller tänker jag fel.

Jag är kvinna och snyter mig, tar lite piller som passar till förkylning, kokar ingefärscitrondryck, river, silar pressar och honungsförgyller. Gott. Nu blir jag frisk. Ett glas till, och ett till.
En dusch, det är väl ändå det ultimata förkylningsfördrivningsmedlet. Spolar bort baciller och ger kroppen en doft av citron.

”Känns det bättre?”
”Nä” Faktiskt inte. Jag fryser.

Jag blir helt dödstrött slänger mig på sängen för att köra lite WF men när jag märker att det inte finns batteri kvar i mobilen stoppar jag den under madrassen och bara ligger och undrar hur detta ska sluta. Tanken på att leta en laddningssladd orkar jag inte tänka. I bakhuvudet är det någon som knackar på och ber mig minnas att mobilen ligger på ett nytt ställe igen, men jag bara suckar åt det gamla minnestjatet.

Kanske ska jag lyssna på mig själv, strunta i att jag hade en sådan otrolig lust att klippa sönder något, sy ihop det igen ge det en new look. (Nåt sömnadsprojekt i vilda fantasin) Skulle ju läsa en bok som jag redan läst slarvigt och inte minns vad den handlar om, liksom ge den en ny chans. Stryka under, googla och allmänbilda mig. Tyckte den var tråkig och hopplös, men när jag läser vad litteraturbevandrade människor skriver om den så verkar det som om den skulle vara helt brilliant, så då måste jag väl ha missuppfattat. Eller saknat den inneboende bildningen som ibland behövs för att uppskatta vissa böcker.

Oj! Nu är det mat. Hungern är på plats och jag känner lukten av en söndagsstek som jag satt in i ugnen klockan tre i natt, på låg, låg värme. Bosse har gjort god sås till, tagit fram svartvinbärsgelén och en nattlig kålsallad som jag fixat under ”Sömnlösheten.” Det blir så gott så gott. Jag tror visst den där sista power-alvedonen kickade in tillsammans med Voltarenen och en deciliter vitt bordeauxvin.

Jag känner mig sorgsen över att jag slutat äta söta saker men inser efter noggrant övervägande att den sorgen kan jag avhjälpa med ett undantag, Det är ju i alla fall söndag. Och jag är sjuk.
Det blir hallon och grädde, den efterrätten har aldrig gjort mig besviken. Och några maränger som inte fick vara med på min födelsedag. Varför? Inte mitt beslut, men nu nöjd.

Det finns så mycket skrivet om att man kan påverka sin hjärna att tänka bättre. Det tipsen borde jag verkligen uppskatta, då min mor och mormor fick väldigt mycket fel på tänkandet på äldre dagar. Men jag verkar ha valt att låta ödet överta ansvaret för min hjärnkraft på i framtiden.

Men ändå. Jag lär mig mycket från sportens värld. Trots min avsaknad av intresse för sport så tränger många insikter sig igenom hurraropen och resultatsrapporterna.
”Jaså” kanske någon tänker, vad skulle det vara? Jo, tillexempel skidskytte. Det är alltid skidskytte på vår TV, så jag misstänker att Bosse har beställt en särskild skidskyttekanal. Det kan han gott ha då sporten verkligen tycks berika hans liv. Kvinnliga reportrar har liksom gällare sportkommentatorsröster. (Förlåt kvinnor!) Jag kan ju erkänna att jag brukar raljera lite över ”Hurkännsdetfrågan”. Men vad ska de annars fråga om. Jo; ”kännsdetbättrefrågan” är ju ofta välformulerad och berättigad. Idrottsmännen har ju alltid nyligen varit förkylda, fått barn, vurpat eller stukat tumgreppet. (men det sista är visst mer på slalomtävlingar).
Då svarar de att det känns mycket bättre, de har fått, vila, ladda, öva lite i sin egen takt och ”Nu ska dom bara köra, ut och njuta och ha kul!” Nu blommar revanschlusten! Nu är det pallen som gäller! Och pallen! Högst upp i mitten! Vem vill komma tvåa? Och brons? Nästan skämsigt att komma hem med.

Njuta och ha kul? Hur mår dom egentligen? De ser mycket stressade och lidande ut i spåret. Det är ett fruktansvärt fokuserande som krävs för att träffa måltavlan, och hur kul är det att stå och bli intervjuad efteråt, då man missat måltavlan och ska ge en intelligent förklaring varför. Vinden och föret är ju detsamma för alla åkare och måltavlan sitter alltid där den sitter. Jag skulle känna mig väldigt dum!
Det är väl inte försvarbart att slå reportern i skallen med staven eller sikta med skidskyttegeväret. Där får dom stå och försöka hitta på en sportslig förklaring till att dom har en dålig hjärna. Just den dagen, i alla fall. Jag hatar särskilt kvinnliga insmickrande röster som tjatar på de stackars misslyckade tävlande bara för att de har sändningstid att fylla ut. (Manliga reportrar har så tråkiga röster så de lyssnar jag inte på, förlåt män!) Men de som vinner och lyckas, de får högvis med kvittrande beröm av de kvinnliga reportrarna. Låter trevligt.
Men var det inte jag som lärt mig något från TV-sporten? Jo. Att hjärnan är viktig. Om man känner sig sjuk och får höra att bokbussen kommer till kyrkbacken om en kvart. Då kan man borsta tänderna klä på sig och slänga sig i bilen och må hur bra som helst. Nu mår jag bättre och då ska jag köra! Bara ha roligt och köra med symaskin!
”Men vinna då?” Jag är född utan tävlingsgen i mitt DNA, så om jag förlorar så är jag lika glad ändå. Jag är en sån som skulle kunna säga; ”det var roligt att komma fram i alla fall” på ”Ring så spelar vi”. Det skulle jag inte skämmas ett dugg för!

Nu blir det en skogsrapport igen

Tittade ut. Grått. Vill minnas januari som soligt, men nu har det varit grått länge. Jag åker ut med Sippan. Lite håglös. Vilken av alla promenadstråk ska vi välja? Tar den vid Bergkulla, 2.5 km. Det får räcka och det var länge sedan jag gick där. Jag vill gärna njuta av en liten sjö, eller flera under mina promenader, men nu är ju ändå sjöarna frusna så då får det bli det här.

När jag kliver ur bilen hör jag ett lite pipande, skärande ljud. Jag tar på mej lurarna och tänker lyssna på en rolig radioteater som tar en timme, men SVT-Play vill inte funka, kopplar bara ur sig. Konstigt. Jag då får jag väl gå och bara filosofera och lyssna på eventuell fågelsång.

När jag berättar för någon vad jag hört i lurarna när jag går i skogen så får jag ofta höra att andra inte har lurar eller radio eller musik i öronen när de går i skogen. De bara går där, typ mindfullnessiga och njuter av naturen och blir ett med den. OK. Det brukar jag också, ibland. Men inte alltid. Om jag går med Bosse, min älskade man, då går vi inte alltid och samtalar muntert om det som skogen har att erbjuda. Eller om saker som ska hända när vi kommit hem från skogen. Nej, tyvärr. Inte alltid, eller nästan aldrig. Han går för sig i sin lilla värld och jag går i min, eller i P1´s värld.

Sippan kissar och nosar och verkar allmänt nöjd. Men det där skärande ljudet? Det var visst inte inbillning. När vi gått en stund blir det ljusare på ett ställe där det inte ska bli ljusare. För det är förändrat och träd fattas. Jag hör en skogsmaskin, som jag bestämmer mig får att hata. Den står på stigen så jag blir tvungen att koppla hunden gestikulera till föraren och fråga om jag får går förbi. Jag får passera. Tack för det. Jag ler inte mot honom, vinkar inte. Fast jag borde begripa att det inte är han som är den stora boven. Holmen, skogsbolaget, utvecklingen och landets behov av en fungerande skogsindustri.

Skogen är sig inte lik. Massor av träd ligger huller om buller och luktar jättegott, måste jag erkänna. Men det är en klen tröst. Det är inte som det var. Jag vandra vidare. Ser lite skog som jag sett hundra gånger, men som jag nu kanske ser för sista gången. Ödesmättat är vad det är. Eller hur det känns. Och det är ju inte bara jag som drabbas. Hur ska det kännas för rävar, råttor och hackspettar? Vad ska blåsippor och vitsippor tänka när de nyfiket sticker upp sina knoppar i april för att uppleva ännu en vår? Och sedan trattisarna, de behöver medarbetare i träden och nu är de borta?

Nu börjar det snöa. Bra det i alla fall. Det får gärna snöa i februari. Det kanske blir snögubbeväder. Eller så kan man få sitta inne och sura lite.

Minns du Paris Zack?

Jag var väl sju år. Vänta. Hon fyllde femtionio och nu fyller hon sextioåtta. Nio år sen, jag fyller sexton nu. Yes! Me! Mattegeni!

Mamma skulle fixa en överraskning till mormor.
”Hon fyller ju inte ens jämt!” sa pappa, men det var det som var grejen, enligt mamma. Hon ringde runt till alla för det fanns väl typ ingen facebook eller dator på den tiden. Jag minns att hon ringde till alla fastrar, mostrar och storkusiner hon kunde komma på och så plötsligt nästa dag så hon till mig att jag skulle få åka med mormor till Paris. Hon hade skramlat ihop pengar till flyg och hotell. Hon hade ringt till mormors jobb och tagit ledig.
Jag ensam, Mino fick stanna hemma och Enya var väl typ nästan nyfödd, för mamma ammade när hon pratade i telefon.
”Gubben du blev alldeles röd om kinderna!” sa mamma. Det sa hon jämt när jag blev lite upphetsad. Det gillade jag inte att hon sa, för jag kände det. Men strunt i det.

När vi blev lämnade ensamma på flygplatsen var mormor lite stirrig och stressad, det såg jag på henne.
I vår familj hade vi rest flera gånger till andra länder. Jag, Mino, mamma och pappa. Till Indien där vi var jättelänge och Thailand, men från den resan kom jag inte ihåg så mycket, bara att vi fick gå ensamma och köpa melon och banan, jag och Mino. Så till Cadaqes tusen gånger typ varje sommar. Först tyckte vi det var häftigt på flygplatsen, sen blev det jättetråkigt. Man fick vänta i evigheter och skulle sitta stilla.

Jag fick hjälpa mormor att checka in på en automat, hon var inte så bra på det. Vi fixade det.
”Kom Zack!” sa mormor hemlighetsfullt, ”vi går och sätter oss där borta ett tag”. Jag kollade klockan och följde med, för vi hade en timme på oss.
”Nu ska vi smuggla lite.”
”Men va” Tänkte jag, för det är ju olagligt.
”Du kör med pokeransikte när vi går genom säkerhetskontrollen.”
”Pokeransikte, OK, Varför?” sa jag. ”Du röker ju inte och du dricker ju inte så mycket sprit mormor!”

Det visade sig att hon hade en metod att smuggla broderinålar, i ryggen på almanackan och i linningen på jeansen. Jag kollade efter polis eller vakt eller nåt, men det var lugnt.
Det klirrade lite om mormor när hon gick genom järnkontrollen för hon har spikar i ett smalben efter ett benbrott som hon måste operera någon gång i forntiden. Hon hoppade fel på nån isfläck en gång, för hon är en hoppjerka. Hon har haft jättemånga jobb för hon tröttnar och söker nåt nytt som är roligare, säger hon. Pappa har haft samma jobb hela livet typ stjärnkock, mamma vet jag inte för hon skriver och är nån slags chef, men kanske lite hoppjerka också. Dom frågade om klirret men trodde på mormor direkt när hon sa att hon hade metallskrot i benet, och det var ju faktiskt sant dessutom.

På planet var det jättekul, vi satt och sydde kraftivismer och käkade godis hela tiden och fick ingen mat för det var så kort resa. Kraftivismer är små gubbar som man kan sätta upp lite överallt för att pigga upp tråkiga ställen. Kan vara på busshållplatser eller lyktstolpar som lampor sitter på. Flygvärdinnan, som var en kille faktiskt, var sakta på väg mot oss. Han stannade och fixade lite till folk som ville ha hjälp eller fråga saker.
Nu började jag bli skraj.
”Nu säger han till kapten att vi sitter och syr och då tror dom kanske att vi är terrorister som ska sticka ut ögonen på folk,” sa jag till mormor.
”Han bryr sig inte, inte hans jobb,” sa mormor och var helt cool. Hon gömde inte syningen ens en gång. Visade flygkillen en rosa barnsax, men han bara skrattade och sa att gubbarna vi sydde var snygga. Han tog upp en som jag gjort och satt den på handen och snackade lite med den. Jag var glad att han tog en gubbe som jag sytt. En gång när mormor var ute och flög fick hon slänga en sax vid kontrollen, så hon tog plastsax nu varje gång hon flög.
Vi hann färdigt med två kraftivismer var och sen var vi framme. Jag hade käkat ett äpple en Dajm och en minipåse chips med löksmak. Mormor ungefär samma. Vi hittade rätt buss som skulle gå till hotellet och jag tyckte hon blev lite mer resvan när hon kom till Frankrike, för hon kunde prata franska. Helt otroligt, dom förstod vad hon sa!

Vi åt middag på en restaurang med rutiga dukar, sånt som mormor gillar. Fyllda pannkakor, jättegoda. Sen satt vi upp en cool kraftivistgubbe på menyn som var inglasad utanför restaurangen, så man kunde stå där och kolla om man hade råd att gå in. Det såg jättesnyggt ut. Passade där på nåt vis. Vi klatschade highfive och smög oss därifrån.

Hotellet var mysigt och hade luddig heltäckningsmatta. Sängen var stor med rena lakan och varsin tjock kudde och sänglampa. Vi satt i sängen och sydde lite kraftivismer sen somnade jag för mormor ville kolla lite på TV för att träna franskan tills nästa dag. Vi skulle åka Metro till Eiffeltornet, så jag tyckte det var bra om hon hittade dit för jag hade ingen aning om hur man gjorde i Metron. Mamma och pappa kunde allt i alla länder, där behövde man inte oroa sig.

På natten vaknade jag och kräktes upp all pannkaka med chokladfyllning. Det blev jättemycket uräckligt kräk. Mattan var ljusblå, så det var inte så praktiskt. Min pannkaka var väl förgiftad för mormor som ätit spenatfyllda pannkakor klarade sig fint. Så hon som var frisk fick försöka torka mattan och tvätta med en blöt handduk. Det blev ljusbrunt trots allt skrubbande med pumptvål. Sen tyckte hon att jag skulle kräkas i en papperskorg, så då gjorde jag det. Tre gånger.

Nästa dag kändes det som om jag kräkts klart. Men jag var lite trött. Mormor gick till receptionen och köpte sockerdricka som hon tvingade mig att sörpla små klunkar av. Jag ville inte, men hon sa att hon visste att det var jätteviktigt, för hon är barnsjuksköterska och vet vad som gäller. Jag ville inte ut i Paris och åka Metro så vi stannade i sängen och sydde smågubbar. Det var slut med vaddfyllningen så vi fick gnugga tidningspapper så det blev mjukt och fylla dockorna med det. Det funkade och vi hade ett gäng på sju dockor. Dom ska vara lite slarviga till sin personlighet, inte för gulliga och välgjorda. Lite ruffiga, så där. Går rätt fort att sy.

Efter några timmar kände jag mig frisk och kom att tänka på att vi skulle upp i Eiffeltornet. OK, sa mormor, men jag blev tvungen att lova att dricka en klunk av sockerdrickan och ta några salta chips varje gång hon sa pip. Jag suckade och lovade.

Vi klarade Metron, som mormor faktiskt var proffs på, för hon hade åkt tusen gånger när hon var au pair i Paris. När vi klev ut ur Metron och gick mot Eiffeltornet upptäckte mormor att det var jättelånga köer som slingrade sig som inne på en flygplats när man ska checka in.
”Hjälp! Skrek mormor, den här kön kommer vi inte att ställa oss i! Du med din svaga kropp kan inte stå i kilometerlånga köer!”
”Jo, jag är helt frisk och du lovade!” Det var verkligen något som vi pratat om hemma, mamma sa att det var en fantastisk upplevelse med hissåkning och toppenutsikt. Jag har faktiskt alltid gillat såna grejer som vuxna turister gillar. Redan som barn, jag är lite ovanlig på så vis. Mormor försökte få mig på andra tankar;
”Vi kan väl stå under Eiffeltornet och njuta av att titta uppåt på konstruktionen.”
”Nä mormor, jag vill ha utsikten! Inte uppsikten” Hon förstod att det var en viktig grej för mig, men jag fick lova att inte spy, varken i kön eller hissen. Jag klarade det. Vi stod där i evigheter och jag fick småklunka i mig sockerdricka.
Biljetterna var ganska dyra så mormor gnällde lite över det. Jag såg att järnställningen verkade väldigt säker och visste att det var människor som klättrat upp 324 meter och lyckats lura vakter, men sen fick dom visst sitta i finkan. Jag gillade hissarna som vi åkte upp i och klev av på olika våningar. Hade verkligen ingen lust att klättra!
”Nu är vi på översta våningen vi måste ut och hänga snabbt” sa mormor, ”för vakten gick ner, troligen för att kissa!”
Hon lyfte upp mig så högt hon orkade och jag knöt dubbelrosett och den knasigaste kraftivismen vi nånsin sytt hängde nu där. Lite grön, lite röd och så grårutig om benen från morfars pyjamastyg. Den var den personen, eller ja, dockan som hade den bästa utsikten över hela Paris.
” Mormor, det var väl inte så dyrt när man tänker på utsikten och allting?!” ” Nä, du har rätt! Men lova mig att åka upp och kolla om den sitter kvar nån gång när du är i Paris!” Det lovade jag och jag ska, när jag slutat gymnasiet.

Jag har faktiskt tagit efter mormor när det gäller att alltid ha nål och tråd och lite tyg och knappar med mig när jag är hemifrån. De tar väldigt lite plats. På kollo och ridläger och så. Man kan rädda folk i nöden om man kan hjälpa till med att sy i en knapp! Man slipper slänga kläder om man kan laga lite. En kraftivism kan man alltid impa med, om det är slut på batteri till telefon eller om man glömt laddaren eller andra missöden.