Syster Evas Björn ger hästarna lite hö, sånt som man gör i Skog, på “Landet”.
Jag är med i skrivare i Hälsningland där man har chans att bli publicerad i Lokatten, vår tidskrift som kommer ut fyra gånger om året. “Landsbygd” var senaste temat och här kommer mitt bidrag.
ÄNTLIGEN LANDET
Jag träffar en gammal kompis på stan. Vi har inte setts på länge. Vi tar en fika för att höra vad som hänt på sista tiden.
”Vi har flyttat ut på landet. Äntligen!”
”Nä men har ni? På landet är det väl lugnt och skönt. Tänk att få leva nära naturen.
Inte så bråttom som i stan. Inga gängkonflikter och skjutningar. Gud vilken grej!”
”Jäktigt kan det väl vara. Bönderna måste väl skynda sej? Det är ju traktorn som ska fram och olika delar som ska sättas på; plog eller grävskopa, skördetröska eller såningsmaskin. Och saker kan gå sönder så de måste stressa iväg till stan till någon specialaffär, för allt finns väl inte på BILTEMA, om det är det du tror.”
”Nähä det är ju synd.”
”Ungarna måste upp i tid för skolbussen kommer och hämtar. Den har många barn att hämta upp, så den kan inte vänta tills morgonflingorna är uppätna.”
”Frukosten som är så viktig!”
” Precis! I stan kan man väl komma några minuter för sent kanske, men om man inte hinner till skolbussen får man vara hemma hela dagen.”
”Och spela nåt spel kanske eller titta på TV. Det gillar de väl?”
”Ja skärmen är ju en välsignelse.”
”Men ungarna kan väl springa rakt ut i naturen! Och leka.”
”Det kan man du hoppas, men det kanske är vinter eller en regnig höstdag. Eller så har de ingen att leka med helt enkelt, inga kompisar.”
Men då får de väl baka med sin mamma eller pappa eller mormor eller nåt?”.
”Mormor bor inte på landet, inte farmor heller, det kan du glömma! Och vi är på jobbet.
”Men var inte din karl bonde?”
”Jo, men tyvärr bara månskensbonde.”
”Ja det låter lite stressigt.”
”Det kan vara lerigt ute och det kan finnas vargar och björnar som är jättehungriga.”
” Va? Är inte det ganska ovanligt?”
”Man vet aldrig. Ungarna är skiträdda för vilda djur, vågar aldrig vara ute ensamma.”
”Dom kanske vänjer sej.”
”Kanske.”
”En vacker vårdag, när ingen är hemma, kan du väl ta en kopp kaffe och en god bok och sätta sej på förstutrappan och bara njuta. När fåglarna kvittrar och björkarna just har slagit ut? Då vill jag komma ut till dej!”
”Ja tjena. Fickorna är fulla med sommardrömmar som ligger i sina fröpåsar och väntar på att komma i jorden. Annars kommer det ju aldrig upp några grönsaker. Jorden måste gödslas, luckras och vattnas först, sånt tar tid. Men du får väl hjälpa till då.”
”Ja, det förstås, du kanske inte hinner läsa din bok.”
”Och kossan ska mjölkas och hönsen vill ha mat. Fåren ska klippas och hästen ska skos om.
För att inte tala om kaninerna som det var meningen att ungarna skulle ha som sitt eget ansvarsområde.”
”Va! Har ni skaffat så mycket djur redan? Är du riktigt klok, du jobbar ju heltid!”
”Ha, ha, ha! Du gick påt! Vi bor kvar i stan än så länge. De där med landet, det är bara en dröm”
Kristina Lugn är död. ”En ny påminnelse om vår förgänglighet” sa alltid konfirmationsprästen ifrån predikstolen i kyrkan dit vi måste gå tjugo gånger, tror jag att det var, på högmässa, för att få bli konfirmerade. Jag hade mina klasskompisar i stan, men bodde på landet, så jag slapp åka till stan på söndagarna och fick gå på högmässa i Norrala kyrka i stället. Prästen skulle fylla i ett rutat papper, så att min riktiga konfirmationspräst skulle se att jag varit närvarande på söndagarna. Han muttrade och skrev en kråka i en ruta de tre första gångerna, sen sa han att jag kunde fylla i själv…
Det var tre kilometer till kyrkan och mest vinter och mycket mycket snö, så jag kunde inte cykla, utan fick gå. Min syster Jajja, som var två år yngre, behövde inte alls gå i kyrkan, men hon följde med mej varenda gång, och det hoppas jag hon förstod att jag var tacksam för.
Församlingen var gammal, och kyrkobesökarna var gamla. Jajja och jag satt längst bak och följde högmässoordningen i psalmboken. Vi såg bakhuvudena på tanterna och farbröderna som närvarade vid gudstjänsten. Tråkiga bruna eller grå hattar, endast gråhåriga människor, alla såg urtrista ut. De ställde sej upp och satte sej ner, som på en given signal, och vi gjorde likadant.
Vi kände ingen då vi var nyinflyttade på landet i Norrala. Alla måste väl ha undrat vad de två främmande flickorna hade där att göra, det var inga andra konfimander där. Varför bjöd ingen in oss på kyrkkaffe? Varför bad ingen oss att flytta fram lite och komma med i gemenskapen, eller kyrkokören? Vi sjöng båda högt och vackert, för det var ett kul avbrott med lite sång och vi trodde inte att någon hörde oss där framme i den stora kyrkan, så vi skämdes inte. Orgeln donade något förskräckligt och vi undrade om det verkligen skulle låta så. Vi trodde kantorn var full, men det var en visst en fuga, fick vi veta sen.
Predikan var lång och svamlig. Urtrist. Men vi satt stilla och pratade inte. Vi var inte störande, vi måste ha ansetts vara väldigt fromma. Tänker jag nu. Då var jag först ute efter kråkan i rutsystemet på papperet som min riktiga präst i Söderhamn skulle få när ”konfirmationsläsningen”, den hette så, var slut på våren. Det var väldigt dumt att han sa att jag kunde fylla i själv, för varför satt vi då där i evigheter varje söndag, när han inte ens fyllde i rutsystemet.
Mamma, som inte var särskilt kyrksam, suckade och sa; Ja, ni ska väl gå till kyrkan i dag igen, och i ”den här kylan”. Eller ”Och jag som tänkt vi skulle baka bullar”. Hon supportade inte fenomenet, men prästen i stan, den riktige konfirmationsprästen som pratade om Jesus som dog på korsen blott för vår skull, eller för våra synders kanske det var, hade ju sagt vad som gällde, så det var ingen tvekan om att jag skulle gå dit. Trodde väl kanske det hade något med Guds straff eller att ”komma till himlen”, att göra.
Hursomhelst så var det en befrielse när prästen kom till punkten ”En ny påminnelse om vår dödlighet”. Sen rabblade han upp namn, födelse- och dödsdag på alla de hädangångna och det ljöd dundrande orgelmusik och jag minns att sex kostyklädda män kom in bärandes på kistor överfyllda med blommor. De var välkammade och allvarliga. Det slog jag vad med Jajja om långt senare, men hon sa att hon aldrig såg någon kista. Hon hade rätt och jag hade väl fantiserat.
Sen fick vi gå ut. En suck och vi kom ut i den friska luften. Om vi hade tur så hade mamma börjat baka, eller så kunde vi baka själva. Vi älskade bullar så klart.
I skolan, som var realskolan i Söderhamn, pratade mina klasskompisar om hur de fnittrat i kyrkan så prästen fick säga till dem att vara tysta. De räknade även gånger när de varit närvarande och det diskuterades hur många gudstjänster man måste ha ikryssade för att bli konfirmerad. Det var inte riktigt uttalat; Ni ska gå varje söndag, om ni inte blir borta på grund av sjukdom, sa prästen. Jag var förbluffad, hur vågade de utebli ”Utan giltigt förfall”. Jag sa aldrig något om att jag fick fylla i själv, då hade de skrattat ut mej, om jag även erkände att jag gick i alla fall. De där prästerna kände väl inte varandra, det hade jag aldrig en tanke på, men de måste de väl ha gjort, tänker jag nu. Varför sa inte min riktiga präst ”Nu kommer en flicka som jag ska konfirmera i vår att närvara på högmässorna och avnjuta dina predikningar” Eller nåt sånt?
Hur blev jag så plikttrogen? Hur kunde Jajja vara så lojal så hon följde med mej varje gång? Vi bråkade ju ofta, varför struntade hon inte i mina plikthögmässor?
Vad jag tror är följande: Farmor var from och gudfruktig. Gudfruktig lät som en fruktsallad, men nu vet jag att hon fruktade Gud. När vi frågade om hon var rädd för Gud sa hon att Gud var god, men hon sa också att vi skulle frukta Gud, göra som han sa, det som stod i bibeln, tio Guds bud och såna saker. Då blev man god.
Mormor trodde jättemycket på Gud. Hon pratade med honom som en kompis varje dag, om hur vädret var, om hur vackra blommor var och om att hon måste ta fram dammsugaren. Hon tackade ibland för mat och för att vi fick vara friska, men hon skällde ut honom ganska ofta och ställde honom till svars: ”Vad har jag gjort för att förtjäna detta?” kunde hon säga och hötta med näven upp mot himlen. ”Mamma, lugna dej!” sa mamma då. Mormor gick aldrig i kyrkan för hon hade ju Sven, min mongoloide morbror, och han pratade för sej själv och det gick ju inte för sej i kyrkan. Förresten så var det ingen i hennes familj, där hennes pappa var indelt soldat och mamman gick i lagårn, som gick i kyrkan, för de hade inga kyrkkläder. Mormor sa att många såg fromma ut och smilade upp sej och hälsade på prästen på söndagarna, men på vardagarna söp de och svor och slog sina fruar och barn. De var skenheliga. De där såg Gud tvärs igenom. För han såg allt. Hur han nu hann med det.
Vår pappa var på havet och trodde väl lite allmänt på Gud, (troligen på grund av farmor) men gick aldrig i kyrkan. Han var inte hemma, så han hade ingen inverkan på min pliktkänsla.
Men Herre Gud! Var har det här med Kristina Lugn att göra? Jo jag kom att tänka på döden, som så ofta nu på äldre dar. Kristina Lugn hon skrev dikter om döden och hon bearbetade sin död under många år, så hon var nog färdig med sin jordiska resa, eller så ville hon leva längre. Man vet inte. Förresten så var hon ju väldigt religiös och även söndagsskolelärarinna ett tag i sin ungdom, så hoppas hon kommer till himlen.
Jodå, konfirmationen gick bra. Jag skulle konfirmeras i den rosa fina kyrkan i Söderhamn, inte långt ifrån min skola. Dagarna innan diskuterades det mycket om våra konfirmationsdräkter och var de var inköpta. Mamma sydde min. Hon gillade inte att sy i vitt, det fick ju absolut inte bli kladdigt! Och efter den dagen sydde jag mina egna kläder. Jag fick vita taxklackade skor med en slejf som gjorde ont redan i affären, men som expediten var säker på att de skulle tänjas ut, för det var ju så tunt läder. De töjdes inte, men gav mej skavsår. Om jag skulle ta ett nummer större skulle jag se ut som Charlie Chaplin.
En tongivande tjej i skolan sa att det var bäst att inte ha helt nytvättat hår den dagen vi skulle ”Gå fram” så hon skulle tvätta dagen innan och på konfirmationsmorgonen skulle hon tvätta bara luggen, så den inte skulle se fet ut. Undrar hur många som följde hennes skönhetsråd. Jag tvättade hela håret och hoppades på det bästa.
Min älskade faster Brita, som inte alltid var lika älskad av mamma, kom till min konfirmation. Prästen hade sagt att vi skulle gå in på vår kammare och tänka över det viktiga vi skulle vara med om under dagen och be en bön för att allt skulle gå bra. Jag gick in och stängde dörren och hann inte en tänka ut en bön förrän mamma irriterat ropade på mej att komma ner genast. Hon ville nog inte vara ensam och konversera faster Brita. Jag brukade lätta upp stämningen.
”Christina har blivit så stel på sista tiden” hörde jag att mamma sa till faster Brita. ”Ja det är väl mycket att tänka på i tonåren” sa faster Brita, barnlös, men med barnsköterskeexamen från Fröbelinstitutet. Mamma tänkte nog;”Pyttsan!” Jag fick klara mej utan bön.
Det gick bra för mej med min fråga om den barmhärtige samariten men Åsa började skratta när hon skulle ta vinklunken, så prästen fick hoppa över henne och ge henne den på slutet då hon lugnat sej. Mormor sa att det nog slog över med all uppståndelse. Mormor tyckte konfirmationen hade urartat till en modeuppvisning. Året var 1964. Det var Åsa som tvättat bara luggen på morgonen.
När jag kom hem sparkade jag av mej skona som jag hade i min ägo under många decennier, för jag kanske kunde gå in dem en vacker dag. Den dagen kom aldrig. Vi fick fint fika, köpetårta och jag öppnade det lilla paketet med berlockarmbandet och det lilla med silverkorset. En kille fick ett ganska stort guldkors som mormor tyckte såg skrytsamt ut, men som säkert var gulddouble enligt mamma.
Tack Kristina Lugn för allt tänkvärt underhållande fint från dej!
Nu går jag en webkurs där min son Olle är kursledare: ”Hur man kan skapa nya vanor och skippa gamla dåliga” heter kursen, fritt översatt av mej till svenska från engelska. Vi har fått föreläsningar av Olle och vi träffas på nätet i ett program zoom.us där vi kan se varandra i fyrkanter. Somliga tycker inte det är så märkvärdigt, men andra kanske inte har varit med i en sådan grupp. De sju deltagarna kommer från olika delar av världen, är Coronaisolerade på olika sätt, men vi har nästan inte nämnt ordet Corona i kursen.
De flesta deltagarna är inte ens hälften så gamla som jag och kursledaren är mitt allra yngsta barn. Jag lär mej massor och längtar efter nästa lektion. ”Men har du inte haft ett helt liv på dej att lista ut saker själv?” kanske någon frågar sej, jag frågade mej själv, faktiskt. Inget är direkt jättenytt och revolutionerande, men det roliga är att man kan få djupare insikter om saker när man delar tankar och prövningar med andra. Jag är så glad.
Här är några vanor som jag jobbar med.
Mitt uppförande i vår husbil Blåsippan
Trots att jag åkt ensam många mil och sovit ensam i husbilen, så är det som om jag lägger mej platt på golvet när Bosse och jag är ute tillsammans.( På golvet finns inte plats så det får bli i sängen, där jag för övrigt egentligen inte får ligga under färd. En lag jag brukar bryta mot).
Jag liksom känner på mej att han vill fixa allt, köra, skruv, sätta på värme, tanka, fylla på vatten och tom. tömma toan, damma mattan och tejpa fast den fyndigt i golvet med dubbelhäftande tejp. Det finns mycket med en husbil som jag inte kan räkna upp här. Den som får möjlighet att utforska saken…
Vanor har med identitet att göra. Jag har en identitet som ”En dålig backare”. Den har jag ärvt av min mamma, tror Bosse, som ofta chevalereskt erbjöd sej att backa ut hennes bil från garaget och fick mycket tack för det. ”Så skönt, jag kan väl backa ut bilen själv, men är glad om jag slipper”. När jag skrivet detta ser jag verkligen stora likheter. Nu är visserligen Blåsippan (som husbilen heter) större och vårt tältgarage mindre men… Jag har intalat mej att jag fick min ”backskräck” när jag för ett antal år sedan läste om en handläggare på Migrationsverket som backade på en tvåårig flicka så hon dog. Det var omöjligt att veta att denna mycket lilla invandrarflicka skulle sitta och leka bakom hans vänstra bakdäck men det gjorde hon. Tänker ofta på den stackars handläggaren som fick detta liv på sitt samvete, eller i sin ryggsäck. Och på den lilla flickan och efterlevande och USCH! Nu vill jag inte tänka på det mera. Men tänk! Själv har jag inte backat på så mycket, mina plåtskador har uppstått vid snäva svängar eller halka vad jag minns. Som tur är minns jag inte allt.
En annan teori jag har haft för att försvara mitt backande är att jag var flicka när jag var liten och jag lekte inte med leksaksbilar och brummande och tutade och backade som pojkar gjorde. Här hemma leker numera båda könen av mina barnbarn med bilar och sällan någon med dockor, så det blir nog bättre med tiden, eller förresten, det har redan blivit bättre. Min systerdotter Tessan är ju långtradarchaufför och jag behöver nog inte förklara hur bra hon är på att backa. (Jag tycker lite synd om dockorna som bara ligger där och väntar på att få vara med)
Min nya insikt är att jag odlar min backskräck så jag har fått en identitet som en dålig backare. Jag som klarade fickparkering med glans i körskolan, trots att mina kompisar sa att det var nästan omöjligt.
När jag och Marianne, min kompis, åkte för att hälsa på Jajja, syrran, så for vi omkring i omgivningarna och jag backade lite här och där. Det gick inte bra, men det gick till slut och jag fick lite beröm.
Apropå beröm. Så är det så viktigt. En generalisering jag har är att män ofta är sämre på att ge beröm än kvinnor. En fördom kanske, så förlåt alla berömvärda män! Om jag är ensam eller tillsammans med någon som inte strör så mycket beröm omkring sej, så klappar jag mej själv på axeln och säger; Bra Kiki! Vad duktig du är! Vad fort det gick, eller så skönt att du tömde komposten! Det där har jag inte lärt mej på kursen utan hittat på själv. Tror jag, eller läst någonstans.
Vad har jag nu gjort för att ändra på mitt uppförande? Jo, jag har tagit tag i ratten istället för att sitta och sticka, kolla i kartboken, säga att det är vackert utanför eller ligga och mysa i sängen om det är lite långtråkigt. Min självutnämnde bilskollärare Bosse har enerverat mej. Jag har lekt gås. Det har gått ganska bra. Jobbigt men bra.
Jag har också tömt toan, satt på värmen, stängt av kylskåpet och lagt i handbromsen och hållit reda på bilnyckeln. Snart finns inte mycket kvar att lära. (skojar)
Nu tror jag Bosse har förstått att det är allvar med mitt nya uppförande, det är ju bara bra för alla. Vi har ju så trevligt i vårt dockskåp och alla mat är så god på gasollågan i bilen. Sen kliver man ut på äventyr med olika marker under fötterna.
2. Jag vill ha en daglig yogavana.
Nu tänker jag att jag yogar typ varje dag, men tre, fyra dagar i veckan är sanning. Jag säger till min hjärna att det är dags för yoga, även om jag inte alls har lust. Man behöver bara underhålla en god ny vana ganska dåligt. Kanske några solhälsningar och sedan säga till hjärnan att det kan bli mer i morgon, hen verkar inte ta tid så noga, har forskningen sagt. När jag väl tänt yogaljusen satt på musiken och lagt ut tjocka filten, då blir jag så glad att jag stannar där och gör mina moves. Men om jag inte har tid/lust så behövs bara några minuten, har forskningen och Olle, som sagt, sagt.
3.Skriva.
Vill skriva, men nej, får inte tid/blir inte av. Finns knep; 1.”Just do it”, 2, trevlig skrivhörna, 3. speciell tid då ingen stör. När jag är med i en skrivarkurs så skriver jag, annars är det svårt. Men jag höll ju på med mitt bloggande för några år sedan! Ja, det var då, det blev inte mer. Tror det stötte på patrull då jag inte lyckades klistra in en bild eller något sådant tekniskt. Vet att det är skämsigt men sant. Ändring efter samma modell. Idag ska jag blogga med mej själv. Dagny bloggar ju. Hon får tid. Jag har ju visserligen hunden, men det är en lättskött hund, min lilla Skrållan. Hon håller mej på benen, man kan ju inte sitta och skriva hela dagen.
4. Trädgården
Jag har en trädgård som i grunden är så fin med utsikt över Glan ända till Blacka. Några gamla träd står kvar och gräsmattan är mest mossig men även lite gräsig, det märks när det är klippdags. Sedan finns det rabatter som borde ha fått ett bättre bemötande när vi flyttade in för 14 år sen. När man gräver i vår trädgård stöter man på sten och sten och sten, så det blir inte så mycket grävt. Jag har planterat och sått lite här och var genom åren och om växterna kommit upp, så är det växter utan stora pretentioner, och det är jag glad för. De med större krav kom inte upp, eller dog genast.
Jaja. Nu, när jag går på vanekursen har jag lärt mej att bara ta en sak i taget och hoppas på det bästa. (Det bästa är att jag ska bli en hängiven trädgårdsmästare) Jag behöver bara vara ute en liten stund, kanske bara hålla i krattan, då förstår hjärnan att det är dags att inplantera en ny vana i hjärnan. Varje dag alltså.
Och forskningen verkar ha rätt. Jag har krattat och rensat och flyttat växter och sått frön som aldrig förr. Visserligen har jag fått hjälp, men ändå. Nu har jag börjat tycka det är väldigt roligt. Kroppen värker förstås, men det gör den ju ändå, så det är inget att bli förvånad över. Bra tid att börja nu i maj när hela världen blommar, även om man inte satt ett ända frö. Vilken timing.
När man är liten så har man ett bra minne. Man upplever saker, helt nya, och stoppar in dem i minnet på en hylla i en syltburk. Utan tanke på framtiden. Hjärnan tillåter det för det finns ju så oändligt mycket plats! Förr i tiden levde människor inte så länge som nu, och hjärnorna verkar inte kunna bygga ut minnet, fast det är trångt så nu blir det väldigt fullt med tiden.
Aktare Fred! (Flintstone alltså) Du kommer väl ihåg att vargarna brukar springa förbi här på fredagarna, utsvultna?
Det är lugnt! Dom brukar inte komma förrän vid femtiden!
Ja det vill jag också minnas.
Men varför minns man inte någonting alls av sin barndom de första fyra åren? När man har så bra minne? Jo kroppsminne och luktminne verkar man ha, men annars är det luddigt. Kanske för att det var så mycket ganska oviktigt att minnas, så det blev lagrat i källaren. När det behövs så kan det tas fram, ganska ofta faktiskt. Hur det är att kunna gå, bygga storlego och cykla på en trehjuling
Spela inte Memory med en tvååring om du inte är en väldigt bra förlorare.
Minnet verkar göra lite som det vill. Struntar att ställa in vissa saker som det tycker är tråkigt. Det tänker kanske; Såna där minnen har vi gott om, vi struntar i den här veckans gympapåse, det är det nog ingen som märker.
Hur många gånger har jag sagt att ni har gympa på onsdagar och fredagar?
Det vet jag inte. Magistern glömde påminna oss om att de var gympa idag, så INGEN hade gympakläder med sej så vi fick spela brännboll ute istället. Det är ju hans jobb liksom.
Hjärnan verkar vara musikalisk och gilla sånger, särskilt de som rimmar. De får stå längst fram i skafferier intill hyllremsan, om någon har kommit ihåg att dekorera. Människor minns hundratals sångtexter och melodier, utan att de varit ett dugg jobbigt att lagra dem. När de ska åka på cykelsemester sjunger de vackra visor rätt ut i den öde skogen, för fåglar och kanske för däggdjur, om de inte springer bort redan vid första versen av skräck eller för att slippa oväsendet.
En elefant balanserade på en liten spindeltråd, det tyckte den var så intressant att han gick och hämtade en annan elefant!” Sen två elefanter, tre elefanter, jag kommer inte ihåg hur många elefanter som balanserade innan sången var slut. Det har jag faktiskt glömt.
Beatles texter hade något självhäftande på baksidan, för de sitter kvar, och en massa proggtexter sitter i fina rader på hyllan. Hyllan under psalmverserna, för den hyllan är proppfull.
Men tonårshjärnan går nog lite på sparlåga. Den tycker kanske att den lagrat så mycket under hela barndomen, så den är helt utmattad och måste ta med hela tonåringen i säng och sova till klockan är minst halv två på helgerna. Men sedan rycker den plötsligt upp sej och påminner tonåringen om att den ska ut och träffa kompisar som var överenskommet, men slappnar snart av igen för att glömma att det var förbjudet att röka, dricka öl och ha oskyddat sex samt att komma hem med sista bussen.
Vet du vad det här betyder? Frågar mamman då.
Nä, det har jag glömt.
Det betyder att du får utegångsförbud nästa vecka!
Ha, ha, nu var du rolig! Glöm det!
När man sedan glömt det mesta så finns det vissa saker som kan väcka minnena till livs; bullbak på äldreboenden är inte bara trevligt utan också väldigt bra om man ska ha minnesträning. Gamla Madelenekakor mindes Marcel Proust, och här i Sverige finns det andra kakdofter att minnas, bondkakor, drömmar och pepparkakor! Men så enkelt är det inte när jag tänker efter. Inte bara att man minns för att det finns plats. Varför skulle då skolbarnen glömma gymnastikpåsar, viktiga lappar och skridskor, när den glömskan bara ställer till besvär. Och att man inte ska ta för sej mer mat på matan än man orkar äta upp.
När man blir gammal har man mycket att tänka på. Massor av nytt att minnas, när man hade hoppats kunna klara sej på gamla minnen. bilnumret när man ska parkera på en parkeringsautomat i en app, allt som har med mobiltelefoner och lösenord och Hur man sätter på TVn nuförtiden. Var är mina glasögon? När fyller barnbarnen år? Oj, har dom redan fyllt nu igen? Men du har ju gett en present! Har jag, jasså, va bra! Vad fick dom?
När mamma var på äldreboende glömde hon ibland att jag var hennes dotter. Det tyckte jag var lite väl magstarkt, hon påstod att jag var hennes mamma, och jag hade nog med mina vanliga barn och barnbarn. Vi brukade diskutera det där och jag påminde henne om min mormor Nora, hennes mamma som tyvärr var död, men hon gick med på mitt påstående och suckade ”Du ska ju alltid ha rätt”. Jag var så säker på min sak då. Det är jag inte längre.
Ja så var det dags igen att träffa gamla kompisar. Gamla kan man väl säga då det var femtio år sedan vi tog studenten. Vi hade träffats en gång för ett tjugoårsjubileum, men det var också ett tag sen.
Inbjudan till ett sådant evenemang väcker känslor. Ja! Va roligt! Jag kan räkna upp namnen på alla i vår latinklass. Gamla namnen alltså. Minnen av lärare dyker upp. Vår klassföreståndare, lite stofil, lite egensinnig, lite elak nästan ibland, men med något lite rörande över sig på gamla dagar. På tjugoårsjubileumet hämtade vi honom för skjuts i rullstol från hemmet. Hans fru gav honom en sista putsning med hårborsten på det lilla hår han hade kvar, rätade till slipsen och vinkade av honom, finklädd och mumlande. På festen var han likt en hyllad medelpunkt, något som han gillade. Efter några glas vin somnade han till och sen blev han hemkörd i taxi, alltjämt mumlade för sig själv.
En mumlande gubbe var ju ganska rart, men som svensklärare var det lite obegripligt och inte så pedagogiskt. Vi hörde bara hälften, vilket kanske var tur, då han filosoferade över oss elever och fällde omdömen som inte alltid var så smickrande. Jag tyckte redan då att han var urgammal och förlät lite av hans gaggighet som ibland var ganska underhållande. Men vad lärde vi oss?
Vi skrev uppsatser ur vilka han läste upp slumpvis utvalda brottstycken, ofta som avskräckande exempel. Han kunde även hitta en rad som föll honom på läppen. Man hoppades men det hände inte ofta. Vi läste böcker som vi blev ålagda och bläddrade i en antologi och sedan klarade vi oss när vi fick ”gå upp i muntan” som det hette när vi blev förhörda av lärda män, ditresta från Uppsala för att kolla vår kunskapsnivå. Vi upplevde även dem som gaggiga och det var deras sista studentförhör då vi var de sista studenterna, 1968.
Alla klarade sig! Man skulle annars få gå ut bakvägen, mösslös och skamsen med hela familjen och släkten sörjande. Vad hände med blommor, presenter och kalas? Man vågade inte tänka på det. Vilket obegripligt nederlag. Det fanns väl ingen barnkonvention då, för vi var ju fortfarande barn. Arton år och omyndiga. Nästa år skulle man ha ramlat ner i enhetsskolan och tagit sig an det sista året med nya krafter om man inte klarat sig… Alla klarade sig som sagt var, som tur var.
”Sjung om studentens lyckliga dar” skrålade vi i veckor efter den stora dagen. Vi firade efter examen, nu firar man före. Svårt för oss äldre att begripa. Innan man vet om man är godkänd? Alla får mössa och sen får man komplettera. ”Fy fan va vi är bra!” Den sången var inte uppdiktad på vår tid. ”Gaudeamus igitur juvenus dum sumus!” (låtom oss glädjas medan vi äro unga) sjöng vi för vi var latinare, vi hade läst mycket om Cesar och hans fälttåg med elefanter över alperna, så vi var ganska bildade. Nu är det vi som är stofiler. Det hade vi inte räknat med.
Nu var det femtio år sedan dess och alla våra lärare var döda så vi fick ägna oss åt varandra. Några av oss var också döda och foton av dem samlade fanns med på festen. Snyft. Vi var glada att vi inte hörde till dem.
Det var nervöst att träffa alla, innan vi kunde ”placera ”varandra. En samling pensionärer. Först främmande, men när ansiktena kom på plats var det som en förvandling. Vi blev som unga igen.
En rundvandring på det gamla gymnasiet som inte hade hiss. Allas ben hade inte förblivit unga men många var glada att få återse våra gamla skolsalar med de tjocka väggarna och de djupa fönsternischerna. ”Där satt jag” Där satt du!” Minnen av lärare, kompisar, roliga anekdoter men kanske inte så många minnen av rädslor, ångest och illamående delas. Hjärnan vill minnas det roliga. Heja hjärnan!
Jag tyckte lokalerna i den äldre delen av skolan var i stort behov av en genomgripande uppfräschning, det såg eftersatt ut i mina ögon. Inte mycket hade hänt i renoveringsväg i många av de lokaler vi besökte. Hade de ens målat väggarna?
Jag jobbade på skolan som skolsköterska några år på åttiotalet då vi flyttat till hemtrakterna. Jag vet att inte alla gymnasieelever mår bra. Kriser och ångest hör livet till och tonåren inte minst. Jag tyckte det kändes från väggarna.
Vi fortsatte vårt firande på Kvarnen. Fin lokal och fin carteringbuffé. Den blomstrande tidiga våren utanför, vattnet som forsade runt Kvarnen, fotograferandet med alla våra mobiltelefoner, och minnena som dök upp som svampar ur jorden.
Vi kände värme och glädje att återse varandra. Pedagogisk lek där alla fick ordet. Tänk vilken avsaknad av pedagogik vår utbildningstid hade! Vid tiden för studentprotesterna-68 som vi inte var så väldigt medvetna om just då.
Jag blev utfrågad av min familj där jag bodde och verkade som au pair i Paris på hösten och kunde inte bidra med så mycket information från Sveriges upproriska studenter. Där förstod jag sakta att 1968 var en historisk händelse. Nä, men något stort i alla fall. Alla pratade om det på franskursen och demokratifrågor diskuterades. Lite ”wakeupcall” för mej.
Bortsett från de döda klasskamraterna som minde oss av att även vi jobbade med de sista kapitlen av vår livshistoria, så överraskades jag av den värme som vi kände för varandra. Vi hade mognat till slut och verkade inte längre rädda för varandra. Vi hade levt ett långt liv och det blev som det blev. Vilka yrken och titlar var inte så viktigt och vi vågade dela med oss av våra känslor och minnen. Grupperingarna som var väldigt starka under vår skoltid var inte alls märkbara. Kändes som vi alla ville varandra väl. När vi skildes planerades redan en nästa, lite opretentiös träff nästa år, så kul var det!
”Vi ska leva för varandra och ta vara på den tid vi har” hade varit en passande avskedsmelodi.
Nu är det stressvackert i naturen. Allt på en gång. Blåsipporna hinner i inte vissna förrän vitsipporna kommer och tränger undan dem. Jag måste kasta mej ner i en vitsippsslänt för att hinna supa in den ljuvliga doften av lite som endast erbjuds de som går i närkamp. Några sippor blir naturligtvis lite tillplattade, men det är djungelns lag. Allt kan hända och fiender lurar överallt. Jag slänger mej lite häftigt bland sipporna för att skrämma bort eventuell huggorm som skulle kunna ligga där i solen lite zigzagsig och se ut som lite sten och löv och mark.
Trädans kronor vajade högt där uppe och små lätta moln skyndade förbi. Snyggt med de blåa som bakgrund! Jag andades lugnt och djupt och tackade Gud och Moder jord för att det så vackert och avstressande och gratis. Jag har tipsat många som jag känner, men utbudet på avkopplande nöjen är stort så många hinner nog inte stressa av i en vitsippedriva.
Min hund vänder sig om och undrar om vi ska ta vägen mot gölen och vindskyddet som fått en ny spång. Jag nickar och tänker att det blir fint att sitta där och filosofera ett tag.
Nyss var det isigt och halt, nu torrt och fullt av myror som verkar väldigt arbetsamma, såsom myror ska vara. De pilar fram och tillbaka. För underligt att de samarbetar och vet vad de ska göra. Vem som ska göra vad och varför. De har väl ingen arbetsledare, myrdrottning finns väl inte, det är ju bina som har drottning?
Nu är Nikkoh lite försvunnen så jag står och spanar åt olika håll men upptäcker att han hoppat ner från spången för att dricka och bada tassarna, Gulligt tänker jag och råkar titta ner på mina skor som kryllar av myror. Usch! Jag stampar vildsint, för man vet väl hur myror kan vara, och stegar snabbt över spången till vindskyddet. Sätter mej ner för att pusta ut, men vad i helvete! Myror på benen under jeansen och i trosorna! Jag sliter av med skor och brallor och även trosorna, som är fulla av myror. Pissmyror, konstaterar jag. Men när jag tänker efter så inser jag att det är jag som inkräktat på deras revir, kanske trampat ihjäl några av deras arbetskamrater, så jag får väl skylla med själv. Jag doppar trosorna i vatten och baddar lite här och där på min påpissade kropp, men det hjälper inte nämnvärt så jag får andas djupt och negligera svidandet. Det går sådär. Tur att ingen råkar komma förbi och se mej naken från midjan och till tårna! De kunde upplevas pinsamt för dem.
Nu är det färdigfilosoferat och jag slänger en liten tanke åt sidan; ”Varför händer detta just mej”, men den tanken får jag ändå aldrig svar på. Nu går jag runt gölen här, ca. två kilometer i rask takt så ska jag bada på mitt bästa ställe, lite lagom svettig. Det svider och kliar men jag låtsas som om jag inte bryr mej. Äntligen framme. Ett svalkande dopp. – Men hjälp! Mina nya gåstavar! Glömde jag vid vindskyddet! Fanihelvete! Bara att traska tillbaka. Mer motion är ju bra, men knät gnäller lite och det kliar på kroppen, men det är bara att gilla läget; ”varför händer det här bara mej” är det ju ingen ide att undra nu heller. Fy, vad det kliar!
Göken gal; KoKo! Skulle komma åttonde maj men kom femte i år. Känner mej lite stolt som hört göken innan utsatt tid. En fågelkunnig familj som jag känner var skeptisk, men ett KoKo ta jag inte miste på.
Aj vad det gör ont i knät! Och kliar. Men nu ser jag sjön! ”Vad är det här nu då?” Alldeles gult i vattnet. Inte är det algblomning, konstaterar jag för det är först i juli… Pollen, från sälg, tror jag. Alldeles illgult. Ser inte så inbjudande ut, men jag är ju inte pollenallergiker så jag bestämmer mej för att inte låta mej hindras av flera av naturens nycker. Jag kastar min svettiga kliande kropp in i det gula vattnet! Kallt! Skönt! Jag simmar snabbt ifrån pollen som blivit störda av mej och ser nu lite geggiga ut. Mitt mål är att ligga på rygg och bara flyta och titta på molnen och himlen igen och bli ett med världsalltet. Och så får det bli. En obeskrivlig känsla! Tröttnar aldrig på gölflytning, en typ hobby jag har, eller sommaraktivitet, kanske man kan säga.
Eftersom jag inte har någon handduk med mej står jag sedan och torkar min svalkade kropp med min sjalett som jag alltid har på mej i skogen i händelse av bad. Ett tips till den som vill ut på skogsäventyr. Det brakar till i buskarna! ”Vad händer nu då? En björn visst det är” Bara skoja! Ingen björn.
Jag sörjer Jerry också. Han kan verkligen fylla min kropp med musik. Och danslust. Jag är så glad att vi fortfarande kan rocka tillsammans! Tack till tekniken!
Mamma Siv hade dött och vi hade haft en fin begravning i Matteuskyrkan i Norrköping. Det var i juni när allt blommar och doftar. Hennes kista hade vi smyckat med blommor från skog och äng som vi plockat på morgonen. Vi fick göra det tillsammans. Barn och barnbarn. Det blev fint tyckte vi.
Vi grät och sjöng och kände att vi haft vår lilla mamma och hon lämnat oss kvar här på jorden tillsammans ett tag till. Utan henne hade det inte blivit några vi. Det blev middag i trädgården på Bråbogatan och Markus hade lagat himmelskt god mat. Det var en fin och sorglig dag som inte kunde ha blivit bättre.
Vi var många som sov hemma hos oss den natten. Golvet i vardagsrummet var täckt av madrasser och sofforna var fulla av barn och barnbarn. Ja även några barnbarnsbarn till mamma Siv hade hunnit komma till världen. Zack och Mino. Jag kände mej rik. Nu var jag den äldsta levande i släkten.
Jag vaknade tidigt nästa morgon och satte mej i trädgården där fåglarna kvittrade ikapp med radiomusiken som strömmade ut genom det öppna köksfönstret.
Jag tänkte på allt som var och som varit och fick lust att skriva ett sista lilla brev till mamma. Vi var ju en brevskrivande familj, då pappa var på sjön och mamma var med på många resor. Sen var hon i Spanien och så var jag på utflykter ute i världen och vi bodde länge i olika städer. Breven blev många med tiden. Vi var ju inte överens om allt och hade både skrattat och gråtit mycket tillsammans. Inte minst de sista åren i mammas liv, då hon hade både astmaanfall och andra fall som gjorde att vi ofta satt på akuten och väntade och väntade. Vi hade ofta väldigt roligt på akuten när det värsta av astmaanfallet hade hävts eller då mamma blivit omplåstrad och röntgad och det var väntan på doktor som gällde.
Hon hade ju blivit lite glömsk så vi hade anledning att försöka minnas saker tillsammans. Jag mindes förstås rätt och hon ofta fel, enligt mej. Vi dividerade om vilka som var hennes barn och ibland var hon övertygad om att jag var hennes mamma. Ofta gick hon till slut med på mina påståenden när vi fått mormor Nora och Sven och lite andra bitar från historien ihoppusslade. Vissa dagar var vi helt enkelt oense och så fick det vara.
Mamma var ju språkintresserad och jag läste ju språk på gymnasiet och det gjorde syrran Jajja också. Mamma lärde sig spanska som hon klarade sig fint på under hennes många vistelser i Alicante under trettio år. Vi brukade ofta prata ”utländska” hemma när vi lagade mat eller åkte bil. Vi blandade ihop tyska, spanska och engelska. Det tyckte vi var kul. På akuten roade vi oss med vår språkpyttipanna då vi inte sjöng barnvisor. ”Under himlens fäste, stjärnor glimmar in, kom mitt lilla barn en stund”. Den ville jag att hon skulle sjunga och där var texten inte glömd. Vi blev fnissiga och skrattiga. Personalen var ibland road och ibland oroad av vårt beteende om de råkade titta in i de kala behandlingsrummen för att se om vi var kvar efter timmars väntande på doktorn. Jag brukade oftast ha en stickning med mej, luttrad som jag var.
Jag minns ett brev som jag fick från Alicante för länge sedan. Mamma skrev om sitt badande på Playan och om kaffekonjak på randiga gatan och den goda nygrillade hönan som hon köpte på hemvägen från stranden för att inta på sin älskade balkong. Hon skrev om vem som varit på besök och vem hon kanske väntade skulle komma flygande. Hon rapporterade om sina blommor och promenader och sin oro över hur det gick hemma med växter och papegojan Jacko under hennes långa bortavaro.
Hon hade bandspelare på balkongen och lyssnade på Elvis och Jerry Williams. Hon slutade sitt brev till mej; ”Did I tell You that I love You?”
Jag satt i trädgårn och skrev om ditt och datt som varit. Sorgliga saker och roliga saker. Så slutade jag också mitt sista brev till henne. ”Did I tell You that I love You?”
När jag satt punkt så hörde jag en välkänd melodi från radion i köket blanda sig med fågelkvittret. Jerry sjöng för oss; ”Did I tell You that I love You?”
Lill-Babs har lämnat vår jord. Jag är ledsen. Min första idol. Och min Idol genom hela livet.
I Bild-Journalen var hon orangegråfärgad, för det var alla i Bild-Journalen. På den tiden fanns det inga andra färger i veckotidningarna. Men hon var laddade med så mycket mystik och så mycket otillåten lust så hon lös mot mej ändå. Hon var magisk!
Lill-Babs fick ett barn när hon var sexton år. Bara det. Hur gick det till? Hon var väl ingen hora. Hon var ju så snygg och snäll och nästan änglalik. ”Hon hade nog varit lite slarvig” trodde mamma. Jag frågade inte mer för jag visste att ingen visste vem pappan var.
Jag klippte ut alla gråorange bilder på Lill-Babs och satte upp på min anslagstavla där jag egentligen skulle ha vykort och mitt skolschema. ”Nu har Christina börjat med Idoler”, skrev mamma i brevet till pappa.
Mormor passade oss. Passade. Ja, det var verkligen en ständig passning. Fyra barn och en mongoloid son. Mamma var på havet hos pappa. Jag var elva år och störst.
”Får jag gå på Barnens dag och lyssna på Lill-Babs för hon är min Idol”, frågade jag mormor. Det var tre kilometer till Folkets Park och det var inget som mamma skulle ha godtagit. ”Ja, om du vill gå så långt. Du får ta med Ove”. Min lillebror som var fyra år. Hon hade läst i Gefle Dagblad att Tomas Bolme skulle uppträda med Grodan Boll och Kalle Stropp. Det skulle nog Ove tycka var roligt. Så här efteråt tycker jag att jag kunde ha fått gå med min syrra Jajja, som var två år yngre än mej. Men jag förstår nu hur mormor tänkte…
Vi var finklädda, Ove och jag. Jag hade en vit blus och en rosavitrutig kjol med en plastunderkjol, lite som ett uppochnervänt durkslag under och ett brett svart elastiskt skärp för att se ut som Brigittebardot, en filmis. Jag vet att mamma tyckte att det var bättre att inte markera midjan, men det gjorde jag ändå. Ove hade en keps med gröna och vita tårtbitar, troligen inspirerad av någon sportgren. Jag tyckte han var jättegullig och jag var så stolt över honom. Jag låtsades att han var mitt barn. Det var en gångväg till Folkets Park, så mormor behövde inte vara rädd för att det skulle komma bilar. Söndagspromenerande vuxna mötte vi på vägen. ” När vi möter den där tanten å farbron ska du ta av dej kepsen och säga god dag” instruerade jag min bror. Det tyckte jag skulle se gulligt ut. ”Nä, jag vill inte” sa Ove. ”Men du måste” sa jag. Och så fick det bli. När han hälsat på många förvånade söndagsflanörer började han tröttna. Men det var ingen pardon. Minns inte om även jag hälsade, men det tror jag inte.
Kalle stropp och Grodan Boll var väl ”sådär” Ove tyckte de var lite roliga men vi hade köpt sockervadd och kladdade så jag tyckte det blev jobbigt. Grodan Boll höll på länge, länge. Sen fick vi stå i en lång kö till toan för att tvätta oss. Jag var sur för att han hade kladdat.
Sen var det dags för Lill-Babs med Klas-Göran. Rutig klänning, nästan samma tyg som min kjol fast blårutig, och tjocka flätor. Man kunde se att det var lösflätor. Vi stod och tittade och Ove ålade sig och ville springa till gungorna. Jag höll honom i ett stadigt grepp medan jag njöt av showen. Jag älskade ju Lill-Babs! Hon sjöng länge och jag kunde inte klappa händerna för då skulle Ove sticka. Andra klappade och skrek!
Sen var det dags för autograf. Jag hade fått mitt autografblock i februari, men nu var det maj och Lillbabsautografen skulle bli den första. Kön var lång. Vi var båda törstiga efter sockervadden. Det var mycket vadd och den tog nästan aldrig slut och man slänger ju inte något man köpt…
Lill-Babs kom ut ur sin rundbulliga husvagn. Min ängla-Idol. Nu knuffades det och trängdes i kön. Ove ville gunga. Jag höll honom i fasta greppet. Svettig om handen. Rätt som det var röt Lill-Babs till oss i kön; ”Ställ er på ett fin led och knuffas inte, annars blir det inga autografer!” Min Idol röt! Visserligen en berättigad rytning, som hade en god inverkan på autografjägarna men ändå. Hon var jättesträng och röt!
Snart var det min tur. Det var varmt. Jag var tvungen att släppa Ove medan jag tog upp autografblocket ur min axelväska. Han stack. Typiskt!
Jag förstår inte hur jag lyckades jaga ifatt Ove och slita honom från gungorna för att ställa oss sist i det ordnade kön. Nu var Lill-Babs glad och änglalik igen. Jag fick en autograf av Lill-Babs. Två. Jag visste att man kunde få två. Hon hade nagellack och jag vågade bara titta på hennes händer. ”Två tack!” Jag hade pratat med Lill-Babs.
Minns inte vandringen hem, men jag tror jag la ner projektet med hälsningen och kepslyftet.
Mormor undrade hur det varit på Barnens dag och jag meddelade att Lill-Babs var underbar och Ove sa att Kalle Stropp var ganska rolig.
Min blogg heter ju ”Kiki hoppas och minns”. Jag verkar ha glömt att blogga under ett och ett halvt år! Oj då! Men nu när det är ett Nytt År! 20017, då ska jag försöka minnas lite mera och hoppas att allt ska gå bra! Det passar bra på nyårsdagen. Så tänkte jag då, men sen glömde jag igen, attans!
Varför jag glömt att blogga? Ja det är så mycket att komma ihåg när man är äldre. Det tror jag inte yngre tänker på. Om man har varit med länge så blir det ju mer och mer att minnas och trängre och bökigare i skallen. Tiden går fortare och fortare och det är trångt om plats så man får bara pula in minnena på hyllorna i hjärnkontoret lite hipp som happ. Man hinner inte sortera upp dem och slänga ovidkommande skräpminnen, vilket verkligen hade varit det bästa.
Man har ju pärmar för olika minnen på hyllorna;
”Fina minnen”, som roliga lekar, lyckade barnafödslar, din första cykel, loppisfynd av ovärderlig stuvbit samt inte minst känslan av kärlek som strömmar genom hela kroppen när man är tillsammans med fina människor, typ de flesta.
”Dåliga minnen” som skilsmässor, obehagliga felsteg, (som kan resultera i platta fall) felparkeringar, vilsegångar och underlåtenhetssynder, Usch! Sånt man ångrar att man aldrig gjorde och nu är det för sent. Typiskt mej! Blir så besviken på mig själv.
”Praktiska minnen”, som hur man viker en liten låda av ett pappersark utan beskrivning, hur man cyklar, gör en kladdkaka utan recept, hittar hem eller till någon annan destination, hur man uppfostrar barn, klär en julgran eller hur man hittar lådan med julpynt som man letat efter så länge. Före jul, när det är bråttom och allting.
”Geografiska minnen, som vilken stig i skogen som till lyckan bär, eller hur många floder, värda att nämnas, som finns i olika landskap i Sverige. Ätran å Nissan å några till som alla gala människor minns men aldrig badat i. Jo, de som bor nära kanske.
”Katastrofminnen”, höll jag på att glömma; någon DÖR! För tidigt, oförhappandes eller över huvud taget, om den döde är älskad, som den oftast är, speciellt efter sin död. Fan! Jävla dumma Döden!
Men nu hör jag någon ifrågasätta denna brådska på äldre dar; Men du är ju pensionerad! Lite tid att sortera borde det väl finnas? Varför inte passa på!
Men det finns åligganden mitt i pensionsfriheten, det kommer alla att upptäcka. Man sitter inte bara stilla och väntar på att barnbarnen ska behöva vabbas eller eljest vaktas.
Det finns datum uppskrivna i telefonen, eller på kylskåpet, i en almanacka eller på en lös bortkommen lapp. Till doktorn, tandläkaren, sjukgymnasten, optikern, hålfotsinläggaren och biblioteket. Ofta till banken, för att hämta nya lösenord till olika kort som är viktiga och som man förlorat koden till. Och banken är stängd, och mobilsupporten är oåtkomlig och koden kommer inte fram fast man får rådet att andas djupt, dra sig till minnes och bara låta den komma flygandes i luften. Då kan man inte swischa eller öppna appstore och köpa nya appar som mäter längden på promenaden eller visar hur man räddar liv när det verkligen behövs. Då vet man kanske inte vad man ska laga till middag, eftersom allt som ligger i frysen är stenhårt och kallt och kontokortet låg i plånboken som visst också kom bort i samma veva som bankkortet och alla rabatter som man inte får glömma att använda innan de GÅR UT!
Man kan hoppas att man minns viktiga saker som att man glömt en födelsedag och får en andra chans att fixa ett efterskottsgrattis. Bättre en uppskjuten födelsedag än ingen alls, som sagt. Fast det verkar ruskigt, nästan som barnmisshandel. Men mänskligt att glömma.
Jag pratade med mig själv, för jag minns alltid vem jag är. Jag sa så här: Man behöver inte komma ihåg alla namn! Ju fler år gammal man är, desto fler namn har man träffat på under sitt långa liv och namnhyllan är proppfull, alla nya namn måste lagras på en speciell namnlista på nätet, digitalt och där är det omständigt att plocka fram. Man bör dock komma ihåg att inte fråga folk som förutsätter att man minns deras namn, vad dom heter. Folk tycker ofta att deras egna namn är så väldigt viktiga. Onödigt. Man kan såra, eller avslöja sin glömska. Man kan gissa, fråga någon annan, som troligen inte heller vet säkert och då bli man så glad. Skadeglädjen är den främsta glädjen… Nej, men lite tröstad ändå då man har medmänniskor med minnessvårigheter.
Ett skolbarn kan glömma matteböcker och gymnastikkläder. Tur att de slipper komma ihåg bilnycklar, glasögon, stavgångsstavar och medicindosetter. Och allting!
Jag säger till mig själv: Det där var bra gjort! Vad duktig du är! Om jag kommer ihåg. Att berömma mig själv. För det finns mycket jag fortfarande minns ändå.
Kiki hoppas och minns 